Annons
X
Annons
X

Feministen som ville påverka hela samhället

(uppdaterad)

Frida Stéenhoffs för sin tid kontroversiella tankar är förvånansvärt moderna. Christina Carlsson Wetterbergs nya biografi är den första boken på över 70 år om den revolterande prästdottern från Stockholm.

Frida Stéenhoff (1865-1945).
Frida Stéenhoff (1865-1945). Foto: TT

Frida Stéenhoffs föredrag inför Sundsvalls arbeterskor 1903 är historiskt. Begreppet feminism introduceras här för första gången i svensk samhällsdebatt. Inspirerad av Mary Wollstonecraft förespråkade Stéenhoff jämställdhet mellan könen, yttrandefrihet för alla och ett främjande av fredsrörelsen. Hon härledde feminismens rötter till franska revolutionen men konstaterade samtidigt att kvinnorörelsen hundra år senare stod och stampade: ”Man tycker att hundra år borde förslå att reformera bra mycket på. Men det räcker inte långt, när det är en idé det gäller.”

Redan sju år tidigare hade hon gjort sig (ö)känd som progressiv författare med dramadebuten ”Lejonets unge”. Teman som fri kärlek, preventivmedel och en upplösning av diskrepansen mellan äkta och oäkta barn, äktenskapliga och utomäktenskapliga förbindelser sågs inte med blida ögon. Pjäsen utlöste en proteststorm. Sundsvallspressens insändarsida flödade över av indignerade röster. Främst var det frågorna om kärlek utom äktenskapet och preventivmedel som upprörde. Det var inte olagligt att agitera för preventivmedel när ”Lejonets unge” skrevs, det blev det först 1908, däremot ansågs det strida mot moralen. Samma moral som i pjäsen framhölls som en hycklande konvention. Pjäsen utgör prologen till den alternativa moral som Stéenhoff livet igenom kom att propagera för: feminismens moral.

I dag vet få vem hon är. Christina Carlsson Wetterbergs biografi ...bara ett öfverskott af lif... – En biografi om Frida Stéenhoff (Atlantis, 368 s) placerar henne åter i rampljuset. Fram träder bilden av en principfast och intellektuell radikal mitt i ett Sverige i politisk och kulturell omvälvning.

Annons
X

Frida Wadström föddes 1865 som prästdotter i ett mycket religiöst Stockholmshem. Redan i unga år kom hon att söka sig bortom familjens pietistiska värderingar. Hon tog lilla studenten och studerade måleri och tyska under ett år i Schweiz. Vid 22 års ålder gifte hon sig med läkaren Gotthilf Stéenhoff. Paret bosatte sig i Sundsvall där Gotthilf drev praktik för de allra fattigaste. Frida följde ofta med honom på sjukbesök i fattighemmen och senare till fängelset där han fått en läkartjänst. Tillsammans fick de två barn och blev kvar i staden i nästan två decennier innan de efter en kortare tid i Oskarshamn, av Frida kallad Dödens hamn, återvände till Stockholm.

Sundsvall var vid den här tiden ett industriellt centrum med världens då största sågverksdistrikt. Här utbröt Sveriges mest omfattande arbetarstrejk mot slutet av 1800-talet. Klasskillnaderna var stora och genom makens yrke fick Frida ytterligare inblick i arbetarklassens levnadsförhållanden. Det var också här hennes sociala engagemang tog fart. Med sina politiska dramer, böcker, artiklar och föredrag etablerade hon sig snart som ledande kulturradikal.

I ett sekelskiftes-Sverige som präglades av kontroverser mellan trosbaserad och vetenskaplig argumentation valde Stéenhoff den senare sidan. Hon drevs av ett upplysningsideal och var påtagligt inspirerad av franska och tyska idéströmningar. Hennes egen filosofi kan karaktäriseras som utvecklingsoptimistisk med en ambition att förena idealism och materialism.

Bakgrund, utbildning, samhällsposition och framför allt en samtid i förändring lade grunden till hennes möjligheter att verka som samhällsdebattör. Giftermålet, makens kompromisslösa engagemang och moderskapet gjorde att hennes kritiker heller inte kunde avfärda henne som en kvinnosakskvinna utan egentlig vetskap om det specifikt ”kvinnliga”. Livet igenom förkastade hon själv dikotomier som kropp/själ och känsla/intellekt. I en tid dominerad av särartstankar svarade hon, liksom en förtrupp till Judith Butler och i opposition mot vännen Ellen Key, med att manligt och kvinnligt var konstruktioner. Egenskaper var inte könsbetingade. Alla människor hade både rätt och behov av att ge uttryck för hela sin personlighet. I ett brev till Key skriver hon: ”Jag intresserar mig mindre för hurudant hennes [kvinnans] väsen är än att hon får plats för sitt väsen – sen får hon vara fågel eller fisk, gärna för mig.”

Karakteristiskt för Stéenhoffs föredrag och författarproduktion är att de utgör ett omfattande politiskt program. Redan i det första föredraget från 1903 finns en tydlig folkbildningstanke. I likhet med dagens svenska feministiska rörelse hade Stéenhoffs feminism ett vidare ideologiskt perspektiv, visar Carlsson Wetterberg. I linje med tidens progressiva filosofiska och politiska idéströmningar framhävde Stéenhoff vikten av feminismens verkan på hela samhället, och att samhället hade allt att vinna på detta. Kvinnofrågan var för henne alls ingen begränsad fråga och med fingertoppskänsla för sin samtid skrev hon sakligt och med bitande cynism i avsikten att klä av den rådande dubbelmoralen.

Hon drog sig inte för att angripa kyrkan, klasshierarkier och samhället – ”d.v.s. männen”. Hennes argumentation liknar i mycket de belysande historiska strövtåg som den franske idéhistorikern Michel Foucault, starkt influerad av Nietzsche, senare kom att göra. Med redogörelser för historiska strömningar, epokskiften och statistik underbyggde hon sina teser och gestaltade förhållanden i sin samtid. När debatten stod mellan två olika alternativ kom hon ofta att visa på ett tredje.

I Stéenhoffs litterära verk återspeglas den argumentation hon förde i debattartiklar och föredrag. Som andra generationens moderna genombrottsförfattare bidrog hon till att föra tematiken och gestalterna vidare och lyckades därmed etablera ett alternativt normsystem. Georg Brandes såg protagonisten Saga Leire (ung, oberoende, konstnärinna som vänder äktenskapet, men inte kärleken, ryggen), i ”Lejonets unge”, som ”en ny Figur”, och i dag karaktäriserar teaterforskaren Margareta Wirmark den ställning som Stéenhoff ger barnens rättigheter i sina verk som sällsynt modern.

Barnen och kärleken är också de centrala frågorna för Stéenhoff. Med kärlek menade hon de sociala konsekvenser densamma för med sig. För kvinnans del accepterades till långt in på 1900-talet endast förbindelser inom äktenskapet. Kontroll utövades över ogifta kvinnor, nästan uteslutande tillhörande underklassen, som var sexuellt aktiva och/eller bytte partner. Polisen hade till uppgift att bevaka dem och kunde om de misstänkte lösaktighet skriva in kvinnan som prostituerad – reglementera henne. Att bli reglementerad innebar att vanliga arbetsplatser helt vägrade att ta emot kvinnan. Prostitution kvarstod ofta som enda försörjningsmöjlighet.

På pappret var bakgrunden till reglementering ett försök till kontroll av venerisk smittspridning. Stockholmarna var i slutet av 1800-talet den mest könssjukdomsdrabbade befolkningen i hela Europa. Syfilis var en utbredd åkomma och de prostituerade kvinnorna kontrollerades för att skydda männen – och indirekt deras familjer. Det säger sig självt att denna envägskontroll inte hade någon större effekt på smittspridningen. Möjligheten till kontroll och registrering av den ogifta kvinnans sexualitet var däremot ett, i skymundan, tyngre vägande skäl.

Stéenhoff drev därför linjen att en analys av äktenskapet var väsentlig för att frigöra kvinnor från underordning. Ekonomiskt oberoende för kvinnor och barn var enligt henne en förutsättning för jämställdhet. Hon kritiserade äktenskapet som juridisk, inte social, institution. Samma krav skulle ställas på män och kvinnor i stället för att erfordra tvångsäktenskap, tvångscelibat eller tvångsprostitution av kvinnan medan mannen åtnjöt sexuell frihet.

Hon drog långtgående slutsatser av detta och chockerade sin omgivning med att jämställa äktenskap med prostitution genom att synligöra hur båda förhållandena baserades på ekonomisk grund. Hennes förslag till lösning av problematiken är slående modern: reformering av äktenskapet som juridisk institution, ökad bildning, rätt till arbete, lika lön, upplysning om preventivmedel, barnbegränsning, barnbidrag och moderskapsförsäkring. Samtliga reformförslag som hotade att skaka om den borgerliga samhällsordningen i grunden. Kritiken lät, som vanligt när det gällde Stéenhoff, inte vänta på sig.

I linje med den nationalistiska och biologiska diskurs som färgade 1900-talets första årtionden riktade den konservativa och borgerliga falangen in sin motattack på att preventivmedel och barnbegränsning skulle resultera i degenererade individer, sterilitet och allmän prostitution. En utveckling som, hävdade man, i slutändan kunde komma att minska Sveriges invånarantal så till den grad att nationen riskerade att dö ut. I anslutning till den uppflammade debatten skrev Stéenhoff dramat ”Fosterlandskänslan”. Pjäsen tog tydligt avstånd från nationalismen och tryckte på vikten av engagemang för människors ökade levnadsstandard i stället för att vurma för illusoriska värden som fosterlandsjorden och hotet från ”främlingar”.

I slutet av sin biografi reser Carlsson Wetterberg frågan om vilket inflytande Stéenhoff haft för svensk kulturutveckling, men hastar sedan vidare utan att lämna något egentligt svar. Naturligtvis finns det heller inget enkelt sådant. Ledtrådarna får sökas mellan raderna i biografin och Stéenhoffs egen produktion.

Hon hade god kontakt med socialdemokratins såväl reformistiska som revolutionära kretsar även om de inte kunde förena sig med hennes uppfattning att kvinnofrågan och behovet av sociala reformer var en del av samma problematik. Borgarklassen höll ibland med henne men ryggade också för frispråkigheten kring sexuella frågor. Den konservativa falangen avskrev henne kort och gott som anarkist.

Mot denna bakgrund förblev Stéenhoff under hela sitt liv politiskt obunden. Hon var en fristående men kraftfull röst i samhällsdebatten. Att ansluta sig till en särskild ideologi hade verkat begränsande på henne som författare, debattör och individ men det gör henne på samma gång svårplacerad och svårdefinierad.

Signifikativt för hela kvinnorörelsens historia fram till i dag är hur dess budskap ofta försvinner till förmån för ytterligheter. Nära till hands ligger Feministiskt initiativs försök att sätta löneskillnaden mellan män och kvinnor på den politiska agendan under förra årets Almedalsvecka. En aktion som resulterade i en diskussion om huruvida det var försvarbart att bränna upp pengar eller inte. Det missförhållande som handlingen däremot var ämnad att belysa marginaliserades i den efterföljande debatten. Stéenhoff var redan för hundra år sedan medveten om dessa subtila mekanismer och uppmärksammade hur, av vilka och i vilket syfte hennes reformförslag förvanskades, omformulerades och lyftes ur sitt sammanhang.

Redan 1903 poängterade hon att feminismen fortfarande hade lång väg kvar att gå. Inbäddat i hennes pläderande för den fria kärleken låg, förutom en uppmaning till attitydförändringar, ytterst en dräpande kritik av det ekonomiska systemet. Jämställdhetsprognosen i Sverige i dag tyder på att vi med den här takten kommer att ha en jämställd arbetsmarknad först om ytterligare hundra år. Liksom det fortfarande finns många rester som minner om tidigare århundraden kvar i vårt samhälle, finns det mycket kvar att lära av Frida Stéenhoff. Carlsson Wetterbergs uttömmande biografi är ett upplysande steg på vägen.

Maria Mårsell
Maria Mårsell är estetik- och litteraturvetare vid Södertörns högskola i Stockholm.

Annons
Annons
X

Frida Stéenhoff (1865-1945).

Foto: TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X