Annons
X
Annons
X

Felsägningarna som avslöjade SS-läkaren

(uppdaterad)
Förintelsens minnesdag

I tv-intervjun med Hans Münch finns pauser, felsägningar och utelämningar som röjer sådant som Auschwitzläkaren försöker hemlighålla. Nu har schweiziska forskare djupanalyserat den unika svenska intervjun.

UNDER STRECKET

I juni 1982 anländer ett svenskt tv-team till en idyllisk alpby söder om München. Frank Hirschfeldt från Sveriges Radio TV2 tas emot av provinsialläkare Hans Münch, en vänlig vithårig äldre man med aristokratiskt utseende. Ingen utomstående kan ana att den sympatiske mannen har ett förflutet som SS-läkare i Auschwitz. Frank Hirschfeldt har lyckats få kontakt med Münch, den ende av Auschwitz-läkarna som var möjlig att intervjua. Münchs familj har försökt stoppa intervjun men Münch vill berätta. På grund av familjens motstånd genomförs intervjun ute i trädgården. Efteråt antecknar Hirschfeldt i sin dagbok: ”en kuslig upplevelse, men förmodligen en bra intervju, 4 rullar – ”.

Intervjun med SS-läkaren sändes i svensk tv med upprepade repriser och har nu blivit föremål för en vetenskaplig studie av två schweiziska historiker,
Caroline Heitz och
Eveline Schüep: Annäherung an die soziale Wirklichkeit der SS-Ärzte. Sprachanalysen und sozialpsychologische Untersuchungen anhand von Hans Münchs Erinnerungserzählungen (Peter Lang, 212 s)

De senaste åren har forskare allt intensivare börjat analysera Förintelse-förövarnas biografier. Det är intressant att se hur bilden av förövarna har förändrats. Från Nürnberg-rättegångarnas diabolisering av förövarna som sinnebild för den absoluta ondskan har bilden av patologiska monster nedtonats. I stället blev Adolf Eichmann som dömdes till döden för brott mot mänskligheten representant för den kyliga skrivbordsmänniskan som organiserade deportation och mord. Inför rätten försäkrade Eichmann att han inte var förövare utan endast offer. Årtionden senare visade Christopher Brownings undersökning av polisbataljon 101 förövarna som ”vanliga män”, ordinary men, som av olika omständigheter hamnat i situationer där de utförde bestialiska dåd. Därefter följde Daniel Goldhagens provokativa förklaring av Förintelsen genom demonisering av tyska folket, som helt besatt av antisemitism (”Hitler’s willing executioners”, 1996).

Annons
X

Efter 2000 har forskningen övergått från analyser av abstrakta strukturer till mer differentierade och nyanserade undersökningar av förövarprofiler som i den här boken. Förövare är sällan helgjutna monster utan splittrade personligheter som också kan visa känslor och goda sidor. Den här typen av forskning har relevans även för vår tid: hotbilder byggs upp med hjälp av aggressiv retorik som i fallet med den norske terroristen Anders Behring Breivik som upplevde sig som utvald att rädda mänskligheten från undergång, och strategiskt målmedvetet planerade terror och dödande.

Münch, som tjänstgjorde två år som bakteriolog och läkare i Auschwitz, föddes 1911. Fadern var professor i botanik och modern sägs ha varit ”tysk-nationell”. Efter doktorsdisputation arbetade Münch som läkare och forskare i München innan han antogs i SS och 1943 befordrades till SS-Sanitätsoffizier i Auschwitz. Av intervjuerna med Münch framgår att kontinuerliga medicinska försök utfördes på lägerfångarna. Efter kriget ställdes Münch inför rätta men frikändes eftersom det inte fanns övertygande bevis för att han deltagit i selektionen av vilka som skulle överleva och vilka som skulle gasas ihjäl. Några överlevande hade också vittnat till hans fördel, att han trots allt varit ”mänsklig”. Efter 1949 kunde han återuppta sin verksamhet som läkare i Bayern.

Det frapperande är att forskarna med hjälp av källkritiska metoder från så kallad oral history och minnesforskning om det kommunikativa, kollektiva och kulturella minnet visar hur Münchs minnesberättelser förändras genom åren. Forskarna har valt två intervjuer: dels tv-intervjun som chefen för TV2:s ”Dokument utifrån” Frank Hirschfeldt gjorde 1982, dels en intervju 1985 av den israeliske psykiatern Dan Bar On. Intervjuerna har transkriberats till text där avbrott, utelämningar, pauser och felsägningar har markerats och betoningar angivits. På så vis framgår hur Münch i sina berättelser växlar perspektiv, tempus samt sätt att berätta. Beskrivande kronologiska passager avlöses av argumenterande, rättfärdigande reflexioner. Genom djupanalyser avslöjas latenta innehåll. Münch verkar omedveten om att han genom pauser, felsägningar och utelämningar röjer sådant som han egentligen vill hemlighålla.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    För Hirschfeldt är Münch en olöslig gåta. Anledningen till intervjun hade varit diskussionerna i Sverige om betydelsen av ordet ”specialbehandling”, Sonderbehandlung. Kunde det betyda något annat än ”ihjälgasning”? Hirschfeldt började också intervjun med den frågan. Kamerorna hade ännu inte slagits på. Man hör endast Münchs röst: ”Specialbehandling betydde fysisk förintelse.” Men Münch förnekar deltagande i selektionen. I Auschwitz användes ännu inte ordet selektion, det hette att ”man tjänstgjorde vid rampen”. I intervjun anpassar Münch således sitt ordval till domstolarnas rubricering. I senare intervjuer försäger han sig också, ”visst hade han deltagit i selektionerna”. När han inser sitt misstag korrigerar han sig snabbt, han har bara ”observerat”, var inte ”primärt” involverad, bara ”ditkommenderad”.

    I Hirschfeldts intervju hänvisar Münch till Himmlers beryktade tal om att inte visa svaghet utan ”förbli anständig och utföra den viktigaste uppgiften vid fronten, att förinta judarna, att göra dessa fruktansvärda saker, man måste ha allra största respekt för dem som var tvungna att utföra detta”. Hirschfeldt frågar konkret: ”Såg ni själv krematorierna?” Münch svarar utan att tveka: ”Ja naturligtvis – det hörde ju inte till min vardagsrutin – men det var omöjligt att undgå det!” När Hirschfeldt undrar om läkare var närvarande vid gasningarna svarar Münch: ”Visst, de måste närvara, av juridiska skäl – som i civiliserade stater vid avrättningar.” Det fanns militär order om att ”vid förintelse av människor genom gas i Auschwitz skulle minst en läkare närvara”.

    Minnen av grymheterna i förintelselägret berättas kyligt distanserat. Münch undviker att tala om sig själv i jag-form. Trots att Münch berättar om chockerande händelser skildrar han dem som helt vanliga, vardagliga händelseförlopp. Hans kollega Josef Mengeles steriliseringsexperiment och förintandet av människor beskrivs som något alldagligt: ”Vad jag ständigt måste betona är att de experiment som han utförde, hörde till vardagen, alltså inte var något speciellt ovanligt.” På det viset distanserar han sig från bilden av förövare, drivna av ondska.

    Münch är märkbart medveten om den oerhörda diskrepansen mellan intervjuaren och SS-läkarnas dåtida upplevelsehorisont med rasbiologisk, nazistisk värdegrund. Upprepade gånger betonar han att ingen som inte varit med på den tiden kan helt förstå. Det rörde sig om en ”helt annan miljö”, ”en annan existens”, han hade försökt ”göra sin plikt”. Att vägra medverka hade betytt ordervägran. Varken han eller lägerledningen hade någon skuld: ”Systemet var ju så att fångarna i Auschwitz som ännu levde, ändå skulle dö efter några veckor.” Här börjar han stamma, gör pauser och blir märkbart berörd. Skulden låg ju hos andra, högre upp i systemet, det var omständigheter och institutionella förhållanden. Själv hade han absolut ingen del i förintelselägret Auschwitz. Han framställer sig som ”den goda människan i Auschwitz”, som hela tiden trots allt var en ”anständig människa”. Münch bagatelliserar sitt inträde i SS, som läkare var ju medlemskap ett måste.

    Münch fokuserar på de tekniska problemen, läkarnas uppgift var att se till att gasningen skedde ”humant”. När Hirschfeldt avbryter och frågar om det var hans läkaretik som fick honom att inte delta i selektionen av judarna – läkare ska ju rädda liv, inte ta liv – blir han plötsligt svarslös, överrumplad av frågan. Han börjar stamma, avbryter och viker undan. Huvudproblemet var ideologiskt. Han blir plötsligt vältalig och talar engagerat, målar upp den nazistiska ideologin som den framställdes av nationalsocialismens chefsideolog Alfred Rosenberg och gör den till sin: judarna är alla kulturers olycka.

    Fortfarande efter 40 år är han ideologiskt övertygad. Europa måste bevaras rent, fritt från judisk korruption och elände. Münch understryker: den judiska rasen står för det destruktiva, det finns inga framsteg, ingenting värdefullt där judarna har ett finger med i spelet. När Hirschfeldt klipper av: ”och därför måste man förinta dem?” invecklar sig Münch i motsägelser, stammar, tystnar och hänvisar till att man ju inte tidigare lyckats lösa problemet, visst Madagaskar hade ju diskuterats som möjlighet att skicka judarna till, men …

    Hur kan det då komma sig att forskare påstår att gasning inte förekom? Münch tvekar inte med svaret: ”Det finns ju fakta, det är ju helt klart, och så absolut säkert, eller hur, där finns inga tvivel, det kan inte finnas några tvivel.” Men, betonar Münch, ”det var ju en annan tid, en annan situation”.

    Avslutningsvis frågar Hirschfeldt om sådant kan hända igen och om Münch kan förmedla något budskap till tv-publiken. Münch är pessimistisk: det finns inte någon religion som skyddar människor från att bli omänskliga. Inte heller hjälper någon filosofi. Människor styrs mer av känslor än av förnuft, det var hans facit.

    Analyserna av Münchs berättelser visar hur traumatiska minnen omtolkas positivt för att stärka självbilden och undertrycka skuldkänslor som annars kunde hota att förstöra självbilden. Ideologins avgörande betydelse framgår klart. Münch visste hela tiden precis vad han gjorde och försvarar sin verksamhet med ideologins hotbilder som främsta motiv även om karriärhänsyn, konkurrens och grupptryck också finns med. Psykiska mekanismer omformar extrema och existentiellt hotande minnen. Genom att i intervjuer berätta sin version av historien försöker han få den subjektiva verkligheten att stämma med objektiva verkligheten. Minnesberättelserna konstrueras och konsolideras. Samtidigt påverkas rekapitulationen av minnesfragmenten av den historiska kontexten, den officiella diskursen, det vill säga sättet att tala och skriva om Förintelsen. Före 1970 har forskarna endast haft tillgång till Münchs knapphändiga svar i domstolsförhör. Men därefter har de kunnat iaktta hur Münch yttrar sig mer och mer beredvilligt. Detta sätter de i samband med den officiella diskursens utveckling och förvandling.

    I tysk historisk forskning urskiljs ofta tre faser när det gäller bearbetning av nazidiktaturen. Den första fasen fram till slutet på 50-talet kännetecknas av ”tystnadens koalition” både privat och offentligt. Därefter följde en tid av fokusering på individuell skuld och uppspårandet av enskilda förövare och krigsförbrytare intensifierades. Den tredje fasen av uppgörelsen med skulden till Förintelsen inleddes med Willy Brandts knäfall inför minnesmonumentet vid Warszawas ghetto 1970 som tolkades som offentligt erkännande av tysk kollektivskuld. Genom att det tyska samhället påtog sig ett moraliskt ansvar och tyska folket som kollektiv blev mer och mer medskyldigt i den officiella minneskulturen fick Münch en ny roll. Han fungerade också som bevarare och förmedlare av berättelsen om Auschwitz.

    Tack vare Frank Hirschfeldts raka frågor i den unika intervjun 1982 avslöjas Hans Münchs ansatser till skuldbekännelser och hans mörkningsteknik. Det handlar endast om partiell öppenhet. Hans Münch behärskade spelet med halvsanningar, rättfärdiganden och urskuldanden.

    Vad vet du om Förintelsen? quiz.svd.se

    Birgitta Almgren
    är professor em, verksam vid Centrum för Östersjö- och Östeuropaforskning vid Södertörns högskola.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X