Annons
X
Annons
X

Fel att särbehandla psykiskt sjuka

Psykiskt sjuka fråntas rätten att bestämma över sig själv och kan tvingas till vård. I de fall där den psykiskt sjuka ­begått brott och blir inlåst sker även detta på helt andra premisser än för den som inte är psykiskt sjuk. Dagens system öppnar för godtycke och rättsosäkerhet, skriver juristen Moa Kindström Dahlin.

Inte ens återfallsförbrytare utsätts för samma ingripande prövningar och granskningar som den psykiskt sjuke lagöverträdaren. Hur motiverar den svenska lagstiftaren det rådande systemet? Det undrar Moa Kindström Dahlin.
Inte ens återfallsförbrytare utsätts för samma ingripande prövningar och granskningar som den psykiskt sjuke lagöverträdaren. Hur motiverar den svenska lagstiftaren det rådande systemet? Det undrar Moa Kindström Dahlin. Foto: JESSICA GOW/TT

BRÄNNPUNKT | PSYKISKT SJUKA

Rådande system cementerar bilden av psykiskt sjuka som avvikande.
Moa Kindström Dahlin

I Tendens i Sverige Radios P1 sänds just nu en programserie om Niklas som av olika anledningar blivit fast i en rättspsykiatri där inte ens hans läkare har makten att skriva ut ­honom. 2008 konstaterandes i en dom att Niklas vistas inom den rättspsykiatriska vården trots att han då inte längre ansågs lida av den psykiska störning som gjorde att han överlämnades till tvångsvård från början. När domstolen gör en så kallad särskild utskrivningsprövning ska den dock ta ställning till fler faktorer utöver hans psykiska tillstånd: återfallsrisken och andra förhållanden som kan påverka livet för honom. Eftersom Niklas inte har någonstans att bo efter utskrivningen ­måste han även fortsättningsvis vara tvångsintagen.

Dokumentären om Niklas fall är, som jag ser det, inte bara en berättelse om Niklas, utan också en skildring av den systematiska särbehandling som psykiskt sjuka människor är utsatta för i den ­svenska rätten. Inte ens återfallsförbrytare utsätts för samma ingripande prövningar och gransk­ningar som den psykiskt sjuke lagöverträdaren. ­Efter avtjänat straff är återfallsförbrytaren fri att begå nya brott, oavsett risken för att så ska ske.

Annons
X

Hur hänger detta ihop? Hur motiverar den svenska lagstiftaren det rådande systemet? I min rättsvetenskapliga avhandling från 2014, ”Psykiatrirätt – intres­sen, rättigheter och principer”, analyserade jag den psykiskt sjuke patientens möjlighet att bestämma över sig själv inom den psykiatriska vården. En av frågorna jag tittade på var vilka antaganden som den rättsliga särbehandlingen av psykiskt sjuka patien­ter bygger på.

Det jag fann var att lagen utformats för att främja medmänsklighet och humanitet, men också att detta lett till att begrepp som risk, ansvar, beslutsförmåga och samhällsskydd blandats ihop – i Niklas fall blir detta tydligt när domstolen i en och samma mening hänvisar till den allvarliga psykiska störning han inte längre anses ha och till att han riskerar att återfalla i missbruk och senare kriminalitet om han skrivs ut. Vem är det som ska skyddas här och på vilka grunder?

Andra kriminella skulle, som redan konstaterats, släppas ut oavsett om de kan förväntas begå nya brott eller inte. För Niklas, däremot, gäller ­andra regler eftersom han en gång varit psykiskt sjuk och han blir därför fortsatt tvångsvårdad för en sjukdom han inte längre anses lida av.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Även i fall där personen verkligen har en allvarlig psykisk störning bygger rätten på generella antaganden om samband mellan psykisk sjukdom och våldsbrottslighet.

    Sådana antaganden innebär att det skulle finnas en förhöjd risk för just den här gruppen, som är rele­vant i jämförelse med andra faktorer som förhöjer risken för våldsbrottslighet, till exempel kön, ålder, tidigare våldsbrottslighet och missbruk. ­Detta antagande har dock svagt vetenskapligt stöd. Det är dessutom stor skillnad på vad som rent statistiskt utgör en riskfaktor och riskbedömningar i fråga om huruvida en enskild individ vid en given tidpunkt utgör en fara för omgivningen. Att göra sådana riskbedömningar är också förenat med stor osäkerhet. Skälen för att särbehandla psykiskt ­sjuka på lagstiftningsnivå med hänvisning till intresset av samhällsskydd kan sammanfattningsvis ifråga­sättas.

    **En annan anledning till att **psykiskt sjuka männi­skor särbehandlas är att de, som grupp, anses vara sämre på att fatta beslut om sin egen vård än andra människor. Det är dock viktigt att påpeka att variationer i beslutsförmåga kan uppstå av många olika skäl och en nedsatt beslutsförmåga ska därför inte betraktas som synonymt med vissa diagnoser. ­Rätten till självbestämmande innebär vanligtvis inom hälso- och sjukvården att individen har rätt att bestämma över sig själv även när hens uppfattning inte överensstämmer med majoritetens eller avviker från det som av en läkare anses rationellt. Den som diagnosticerats med cancer, diabetes eller hjärt- och kärlsjukdomar har möjlighet att tacka ja eller tacka nej till erbjudanden om vård. Att själv bestämma över sin kropp och sina vägval anses ligga i linje med den frihet vi vill att människor ska ha i ett öppet samhälle.

    Rätten att fatta dåliga beslut är emellertid begränsad för psykiskt sjuka patienter inom den psykiatriska vården. Föreställningen grundas bland annat på ett antagande om att det finns ett samband mellan de dåliga besluten och den psykiska sjukdomen, det vill säga att det är sjukdomen som orsakar beteendet. Så resonerar vi dock inte kring andra ­dåliga beslut. Det är till exempel tillåtet att leva i en destruktiv relation, göra medvetet ­dåliga affärer ­eller utöva extremsport. Det är uppseendeväckande att vårdvägran bara utgör grund för tvångsomhändertagande om vägran kan kopplas till en psykiatrisk diagnos.

    **Berättelsen om Niklas **uppmärksammar sammanfattningsvis den systematiska särbehandlingen av psykiskt sjuka i den svenska rätten. Rådande ­system cementerar bilden av psykiskt sjuka som ­avvikande. Fördomen om att psykiskt sjuka männi­skor är farligare än andra återskapas, precis som stereotypen av en ”psyksjuk” som dålig besluts­fattare står kvar. Dagens särbehandlande lagstiftning kan således ­sägas bidra till att föreställningar och tabun kring människor med psykiska sjuk­domar ges fortsatt grogrund. Det är dags att ifrågasätta detta för­åldrade system och samtidigt diskutera behovet av tvång i samhället ur ett bredare och mer förutsättningslöst perspektiv. Det viktiga är att våga löpa ­linan ut. Att applicera samma principer på alla människor. Ur ett rättsligt perspektiv är det möjligt att stifta lagar som begränsar grund­läggande rättigheter, men det krävs att ändamålen med lagstiftningen kan anses godtagbara i ett demo­kratiskt samhälle.

    MOA KINDSTRÖM DAHLIN

    jur. dr. i offentlig rätt, Centrum för forsknings- och bioetik, Uppsala universitet

    Annons
    Annons
    X

    Inte ens återfallsförbrytare utsätts för samma ingripande prövningar och granskningar som den psykiskt sjuke lagöverträdaren. Hur motiverar den svenska lagstiftaren det rådande systemet? Det undrar Moa Kindström Dahlin.

    Foto: JESSICA GOW/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X