Annons
X
Annons
X

Fel att ge pris för gårdagens teknik

Mega-dammarna har inte visat sig vara någon mirakellösning för Afrikas utveckling, utan snarare ett hinder. Dessbättre finns det i dag lösningar som inte offrar en grupp människor för att gynna en annan. Vindkraft, sol och geotermisk energi har blivit konkurrenskraftiga, skriver Rudo Sanyanga, programchef för Afrika vid International Rivers.

Afrika har även tidigare försökt nå industriell utveckling genom att följa i Europas fotspår, skriver Rudo Sanyanga. Bilden visar Ingadammen i Kongofloden.
Afrika har även tidigare försökt nå industriell utveckling genom att följa i Europas fotspår, skriver Rudo Sanyanga. Bilden visar Ingadammen i Kongofloden. Foto: MARLENE RABAUD/REUTERS

BRÄNNPUNKT | STOCKHOLM WATER PRIZE

Tonga-folket lever än i dag utan rent vatten och elektricitet trots att de bor alldeles intill den enorma reservoaren.
Rudo Sanyanga

I morgon, den 4 september, samlas världens vattenexperter i Stockholm för att närvara när kung Carl XVI Gustaf överlämnar stadens Water Prize till John Briscoe, en Harvardprofessor som tidigare ansvarat för vattenfrågor på Världsbanken. Efter att ha tillbringat många år i den internationella vattenbyråkratin säger Briscoe att han är ”kontroversiell, och stolt över det”. Och juryns val av pristagare aktualiserar angelägna frågor om hur vattenresurser bäst kan förvaltas för allas gemensamma bästa.

John Briscoe har sedan sekelskiftet varit världens främsta förkämpe för stora dammar i Afrika och på andra kontinenter. Medan Europa under 1900-talet byggde ut 80 procent av sin möjliga vattenkraft så har Afrika än i dag bara exploaterat 8 procent av sin. Briscoe menar att det vore hyckleri att nu hålla inne finansieringen för flera dammbyggen i Afrika.

Annons
X

Afrika har även tidigare försökt nå industriell utveckling genom att följa i Europas fotspår. Med finansiering och råd från Världsbanken och andra institutioner lät regeringarna i de nyss självständiga staterna på 1960- och 1970-talen bygga stora dammar som skulle bidra till att industrialisera och modernisera länderna. Karibadammen i Zambezifloden, Akosombodammen i Volta och Inga 1 och 2 i Kongofloden är de främsta exemplen.

Men det har visat sig att mega-dammarna inte var någon mirakellösning, de blev snarare hinder för Afrikas utveckling. Kostnaderna skenade i väg och byggde upp enorma skuldbördor, samtidigt som dammarnas produktion inte levde upp till förväntningarna. Elektriciteten gick främst till gruvbolag och till medelklassen i städerna, men nådde aldrig landsbygdens befolkning. Afrika har blivit den region i världen som är mest beroende av vattenkraft. Eftersom nederbörden har blivit allt mer oförutsägbar har det ökat kontinentens sårbarhet för klimatförändringarna.

**Gruvbolagen förbrukade **2008 mer elektricitet än hela befolkningen i Afrika söder om Sahara. Trots att tiotals miljarder biståndsdollar har spenderats på energiprojekt lever 69 procent av befolkningen fortfarande i mörker. Genom att prioritera gruvföretagen och den urbana medelklassen framför landsbygdsbefolkningen kommer Världsbankens senaste dammprojekt att ytterligare befästa denna energi-apartheid.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Samtidigt fortsätter de människor som blev tvångsförflyttade av Kariba- och Ingadammarna att kämpa för att få rättmätig ersättning, ännu tiotals år efter att dammarna stod färdiga. Eftersom fattiga människor kan få betala ett dyrt pris för dessa investeringar, men utan att få del av den nytta de producerar, så konstaterade den oberoende Världskommissionen om dammar (WCD) att dammar ”i praktiken kan ta resurser från en grupp och tilldela dem till en annan”. Tonga-folket, som fördrevs och drabbades av svält till när Karibadammen byggdes, lever än i dag utan rent vatten och elektricitet trots att de bor alldeles intill den enorma reservoaren.

    **Dessbättre finns det **i dag lösningar som inte offrar en grupp människor för att gynna en annan. Vindkraft, sol och geotermisk energi har blivit konkurrenskraftiga med vattenkraften. Till skillnad från stora dammar är dessa energislag inte beroende av centraliserade kraftnät, utan de kan tillgodose landsbygdsbefolkningens behov var de än bor.

    Därför rekommenderar Internationella energirådet, IEA, att merparten av det internationella energibiståndet ska gå till decentraliserade och förnybara energikällor för att målet om hållbar energi åt alla år 2030 ska kunna nås. En mångsidig och decentraliserad portfölj av projekt för förnybar energi kommer även att göra de afrikanska länderna mer resilienta mot klimatförändringar än om alla ägg läggs i en korg av ett fåtal mega-dammar.

    Bara för att Europa kunde utvecklas med stöd av stora dammar på 1900-talet måste Afrika inte följa samma väg i dag. Inom telekomsektorn har Afrika lyckats hoppa över den europeiska modellen med fast telefoni och förlitar sig på mobilföretagen för att nå merparten av befolkningen. På samma sätt som mobilmaster kan vindkraft, solenergi och småskalig vattenkraft byggas snabbt, nära de människor som behöver energin, och utan några större negativa miljöeffekter.

    **Kanske kan stora **dammar vara ett förnuftigt alternativ i vissa specifika situationer, men det är solen som lyser upp Afrikas framtid. Vi värdesätter att John Briscoe har återupplivat en viktig debatt om stora dammar. Men vi hoppas att Stockholm Water Prize under de kommande åren kommer att prisa framtidens lösningar, inte gårdagens.

    RUDO SANYANGA

    programchef för Afrika vid International Rivers och bosatt i Pretoria. Är från Zimbabwe och doktorerade i akvatisk systemekologi vid Stockholms universitet.
     

    Annons
    Annons
    X

    Afrika har även tidigare försökt nå industriell utveckling genom att följa i Europas fotspår, skriver Rudo Sanyanga. Bilden visar Ingadammen i Kongofloden.

    Foto: MARLENE RABAUD/REUTERS Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X