Recension

FeistFeist borde utmana sig själv mer

Under strecket
Publicerad
Annons

Det är ibland slumpen som avgör en hel karriär. Om inte Leslie Feist hade skrikit sönder rösten i sitt gamla punkband hade hon kanske inte blivit tvungen att lära sig använda sångstämman på andra sätt än det mest banala. Nu växlar hon istället i styrka och uttryck, och sjunger så skarpt att man ibland blir tvungen att täcka öronen. Men det är positivt menat. Hennes röst har nämligen en förmåga att skära igenom avstånd och till slut landa nästan helt oförändrad.

Förutom att rösten är Feists starka varumärke är kreativ variation och spretighet hennes dygd. ­Eller det har åtminstone varit. För numera har den 31-åriga kanadensiskan inte bara lämnat den forna hemstaden Paris utan även sina Francoise Hardyska popchansoner. Det hänger en discokula i taket och Leslie Feist bär en silverglittrig armbindel. Men det är också de enda spåren av hennes forna popdiscoblinkningar. Istället för att växla mellan jazz, rock och kaffebarspop, som hon förut har gjort till sitt framgångsrecept, står hon nu kvar i samma läge och ger sig hän åt sitt förflutna som indierockgitarrist. Det är endast några grader i energi som skiftar, annars levereras det mesta i samma form. Det glittrar till på sina ställen men slumrar också till.

Annons
Annons
Annons