Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Orden och evigheten Fascinerande språkresa

Det är inte alla språkvetare som förmår bygga broar mellan utdöda språk och dagens tv-spel och manga. Ola Wikander visar i sina flyhänta essäer hur populärkulturen står i språklig och ideologisk dialog med klassiska språk. Boken är en guldgruva, skriver Fredrik Sjöberg.

Orden och evigheten

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
186 s. Wahlström & Widstrand

Det fanns en gång ett palats i Bagdad som kallades Bayt al-hikma – Visdomens hus – grundat på 700-talet av kalifen al-Mansur. Man översatte där klassiska verk till arabiska från persiska, syriska och grekiska, allt för att bevara antikens rika kulturskatt av lärdom. Tänkare från vida kring kallades dit, och så kom det sig att vad som från början bara var ett bibliotek växte till ett centrum för den islamiska guldålderns bildning.

Men alltsammans förstördes. Det var under den mongoliska invasionen år 1258. De lärda dödades och huset försvann. Legenden säger att floden Tigris bokstavligen färgades bläcksvart av alla skrifter som slängdes i dess vatten.

Och på den vägen är det. Språkforskaren Ola Wikander skriver: ”Ibland kan teknikfixering, nymodighetsiver och kunskapsförakt vara farligare än anfallande mongoliska härar.”

Annons
X

Wikander, verksam vid Lunds universitet, menar nu inte att man kastar böcker i Höje å, men eftersom hans gebit är utdöda språk och klassisk humaniora i vidare mening, har han visst fog för sin liknelse.

Av Gamla testamentets exegetik blir inte många mobiltelefoner, varför sådan forskning inte precis är högprioriterad vid våra lärosäten. Det är möjligen ett misstag, ja troligen.

Därmed inte sagt att essäsamlingen ”Orden och evigheten” är en jeremiad. Nog förekommer här och var utgjutelser över antihumanismen som gror i akademiska miljöer där fältropet lyder ”anställningsbarhet”, men oftare skriver Wikander om nyttan av att alla dessa döda språk ännu har sina uttolkare. Om lyckan att läsa kilskrift och om varför bildning av det slaget kompletterar och berikar biologers och andras vetande rörande människans väsen. Man ska vara bra inkrökt för att inte ryckas med när han berättar om arameiska, hurritiska, akkadiska, sumeriska och allt vad det nu är, liksom de fascinerande skrifter som finns avfattade på dessa och liknande tungomål.

En guldgruva. Och då Wikander själv behärskar alla möjliga språk mellan hettitiska och bibelhebreiska, samt äger den goda pedagogens lätta handlag, blir ”Orden och evigheten” en resa i vida svängar.

I kraft av sin ringa ålder har författaren förutsättningar att nå också en yngre publik, inte minst genom återkommande referenser till sådant som fantasylitteratur och japanska mangaserier. Figurer som Darth Vader, Harry Potter och Per Gessle har tidigare varit sparsamt företrädda i kampskrifter för latinundervisningens bevarande. Men nu är de här. Och det fungerar.

I ett par essäer berörs så även det intressantaste språket av alla, nämligen svenskan. Någon purist är han inte. Lånord är knappast ett bekymmer, inte heller de invandrartäta förorternas så kallade miljonsvenska. Problem uppstår först när man överger svenskan helt inom vissa domäner (vissa utbildningar, näringsliv etcetera) eller av missriktat jämlikhetsnit börjar anpassa den till torftig slang och dialekter.

Ola Wikanders linje påminner härvidlag om den Ebba Witt-Brattström stakade ut häromåret med sin uppfordrande berättelse om hur hon räddades undan sin barndoms urusla köksestniska och halvtaskiga sommarlovstyska genom den tidens välfungerande svenskundervisning.

Flerspråkighet är utmärkt och eftersträvansvärt, men standardsvenskas värde får därmed inte underskattas.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X