Recension

Spirited awayFascinerande och fantasifull värld

Under strecket
Publicerad
Annons

En japansk anime-långfilm på den svenska biorepertoaren - det är läge för kors i taket. Fast det handlar inte om någon speciell djärvhet hos de svenska inköparna - ”Spirited away” slog både ”Ice age” och ”Lilo & Stitch” på senaste Oscarsgalan i kategorin bästa animerade långfilm och delade Guldbjörnen med ”Bloody sunday” i Berlin förra året.
Det fina med tecknat är ju att allt, precis allt i manuset kan visualiseras, utan att man behöver ta hänsyn till om stuntmännen riskerar att bryta nacken eller att budgeten för superspektakulära specialeffekter överskrids. Men efter ”Spirited away” känns de väletablerade amerikanska konkurrenterna ändå lika fantasifulla som en vattenavstötande pekbok för de allra minsta. För här har man verkligen utnyttjat mediet till max, samtidigt som man struntat i de konventioner som säger att tecknad film ska vara lättsmält och okomplicerad. Delvis är det väl också de japanska referensramarna som automatiskt gör att
allt känns extra fräscht och annorlunda, som västerlänning får man så att säga det på köpet.

Annons

Det uppbyggliga upplägget blir lite gulligt gammaldags strängt i svenska ögon. Chihiro är en bortskämd liten flicka som är sur för att familjen ska flytta till en annan stad, och stygga flickor måste ju som bekant lära sig en läxa. Familjen åker vilse i det nya villaområdet och upptäcker en tunnel och något som pappa myndigt förklarar som en övergiven temapark. Men det visar sig att föräldrarna inkräktat i ett badhus för gudar, och de straffas för sin klumpighet och girighet genom att förvandlas till grisar(!).
Chihiro kan inte ta sig ut ur den förtrollade världen och hennes enda chans att överleva och kunna bryta förtrollningen är att söka ett arbete hos badhusets härskare, häxan Yubaba. Uppenbart en nära släkting till de slaviska folksagornas überbitch Baba Jaga - folksaga och folktro är överhuvudtaget ett påtagligt inslag i ”Spirited away”. Gudar, andar och mer alldagliga väsen dyker upp i alla tänkbara och
otänkbara former: Barbapapa-liknande blobbar jättekanariefåglar, sjökor, trilskande jättebebisar och en pojke som egentligen är en flod som kan förvandla sig till en drake ... Vissa varelser låtsas vara gudar fast de egentligen bara är fruktansvärda ansiktslösa monster. Som egentligen bara är stora klumpar av ensamhet. Puh!

Annons
Annons
Annons