Annons

Stulna blickarFascinerande glåmighet – men inte precis njutbart

Foto: Alexandra Bas

Ett minimum av uttryck och sällsynt bister samhällssyn i överraskande Venedigvinnare.

Under strecket
Publicerad

Jag vågar påstå att ingen spelfilm på repertoaren just nu är mindre inställsamt pratig och påträngande än Lorenzo Vigas ”Stulna blickar”, som därför också hade mått väl av en något mindre melodramatisk svensk titel. Det spanska originalet ”Desde allá” anger att det här primärt handlar om avstånd som visar sig vara svåra, för att inte säga omöjliga att överbrygga. Blickarna är alltså inte så mycket stulna som de är impotenta, eller åtminstone otillräckliga när det handlar om att åstadkomma ett någorlunda tillfredsställande mått av intimitet. I den mån intimitet nu alls är något att stå efter, vill säga.

Vigas markerar detta med avstånd och ensamhet mitt i storstadens folkmassa genom att arbeta med ett extremt litet skärpedjup. Kameran lägger sig i nacken på styckets huvudperson, en grå och inbunden tandtekniker vid namn Armando, och det enda vi ser riktigt tydligt är en skuldra, en uppsättning anspråkslösa hårtestar och en örsnibb. Resten av staden Caracas, där detta råkar utspela sig, ligger i diffus dimma.

Annons
Annons
Annons