Farväl till Moderaterna
Så länge jag minns har Moderaterna varit ett öppet, positivt parti. Ibland, som i deras stjärnögda inställning till euron, har det varit rätt irriterande: där andra visserligen framstått som patologiska nejsägare (minns alla kampanjer från 1990-talet med Nej till EU, Nej till Öresundsbron, Nej till EMU…), var Moderaterna ofta tvångsmässiga jasägare. Det var inte lätt att hitta mycket konservativt hos de så kallat ”liberalkonservativa”.
Min bild präglas förstås av just 1990-talet. Under den lilla epok då jag blev politiskt medveten dominerades Moderaterna av internationellt sinnade företrädare som Carl Bildt och Gunnar Hökmark. Men även under Reinfeldt-åren var signalerna tydliga: Sverige skulle vara ett öppet, modigt land. Ett land som satte en ära i att folk sökte sig hit. Visst, man vågade inte slåss mot LO-kollektivets fula beteende på arbetsmarknaden, och inte heller tordes man på allvar ta itu med den svenska skatte- och bidrags-karusellen. Men man var, med hygglig trovärdighet, frihetens röst i riksdagen.