Annons
X
Annons
X
Kultur
Reportage

Farväl Maria Plaza

Här har ungdomar trängts med pilsnergubbar. Här inledde Laleh, Backyard Babies och Adam Tensta sina karriärer. Nu rivs bostadshotellet ”Maria Plaza”. SvD:s Adam Svanell tar avsked av ett både inspirerande och deprimerande hus.

Ungdomsboende på Wollmar Yxkullsgatan.
Ungdomsboende på Wollmar Yxkullsgatan. Foto: KARIN GRIP
(uppdaterad)

Jaha, då var det dags, säger Kerstin Thylén.

Med en suck lyfter hon ut en tjock pärm ur hyllan. Hon bläddrar fram mitt hyreskontrakt och pekar på raden där jag ska skriva under, godkänna att avtalet sägs upp.

– Ni är bara tretton stycken kvar i huset, säger hon.

Annons
X

Jag tycker mig höra något ödesmättat i rösten. I elva år har Kerstin Thylén arbetat här på Maria Plaza. Nu är det över. När jag vandrar tillbaka till min lägenhet ser jag en nerklottrad glasruta, en trasig dörr och mängder av övergivet skräp. Den gamla byggnaden, som alltid har präglats av en lätt kaosartad stämning, är tyst och tom.

Det känns som en öde rivningskåk. Eller känns förresten. Det är en rivningskåk. I trapphuset har Kerstin tejpat upp en papperslapp. Det står att alla hyresgäster måste vara ute ur huset nästa torsdag. Hon avslutar: ”Med sorg i hjärtat att vi blir av med Maria”.

Första gången jag hörde namnet Maria Plaza bodde jag i Göteborg. En kompis hade varit i Stockholm och berättade att flera av hans vänner hade flyttat in i ett hus vid Mariatorget, där hyrorna var låga och vem som helst kunde få en lägenhet. När jag senare fick jobb i Stockholm ville jag söka bostad i det där huset. Jag googlade ”Maria Plaza”, men fick inga träffar. Jag hade ju ingen aning om att det var en sarkastisk omskrivning för Maria bostadshotell.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Wollmar Yxkullsgatan 17 är en grå betongkoloss, typisk för det 60-tal då den byggdes. Huset består nästan uteslutande av små enrummare. Ursprungligen fungerade de som personalbostäder åt landstingsanställda.

    Fastighetsförvaltaren Stiftelsen Hotellhem i Stockholm, SHIS, har dock gradvis omvandlat lägenheterna till ungdomsbostäder. Här har den som är under 29 kunnat få ett billigt boende i max fyra år. Som ett studentboende för ickestudenter, skulle man kunna säga – om det inte vore för att Maria Plaza också har inhyst en helt annan verksamhet.

    Kerstin Thylén. Foto: KARIN GRIP

    I slutet av 90-talet behövde SHIS renovera ett ungkarlshotell på Östgötagatan. Man gjorde bedömningen att de äldsta av de boende inte kunde hantera en flytt från Södermalm. Nödlösningen blev att flytta också dem till Maria Plaza. Så kom det sig att ett hus mitt bland Söders mest attraktiva kvarter fylldes av dels ensamstående unga, dels äldre män med missbruksproblem.

    I min port finns det många snubbar som jag

    som var tvungna att flytta men som inte har

    några rika föräldrar som somliga har,

    inga pikar men endast som somliga har.

    Låten ”I min port” är rapparen Dubblaas skildring av sina år på Maria Plaza. I musikvideon ser man hur han chillar i trapphuset, lagar mat i ett pyttelitet kök och trakasserar gubbar från stödboendet. Det är gissningsvis den enda låt som skrivits om fastigheten. Dubblaa är dock långt ifrån den ende musiker som bott här.

    I internationella storstäder skapar slumpen ibland mytomspunna, kreativa platser – kvarter eller byggnader med billigt boende där konstnärer, musiker och författare samlas och inspirerar varandra. Stockholm är normalt sett för litet och noggrant planerat för det. Men när jag ser tillbaka på Maria Plaza tänker jag att det i någon mån faktiskt har varit en sådan plats. Rapparen Mapei har haft en lägenhet här, Popsicle-sångaren Andreas Mattsson också. Adam Tenstas skivbolag RMH drev länge sin verksamhet inifrån en av de få tvårumslägenheterna. Laleh bodde i huset när hon spelade in sitt första album. På en bild i konvolutet poserar hon framför den karaktäristiska grå betongfasaden.

    Men Maria Plaza-akten nummer ett är ändå Backyard Babies. I mitten av 90-talet bodde tre av bandets medlemmar i samma korridor på fjärde våningen.

    – Vi hade ett möte med kvinnan som hade hand om huset då, Gullan hette hon, och sa att vi inte hade någonstans att bo. Hon var musikintresserad och fattade vår grej. Efter någon månad hade hon fixat lägenheter till oss allihop, säger gitarristen Andreas ”Dregen” Svensson.

    Foto: KARIN GRIP

    I min port hänger det mycket skumma typer,

    typ tjackisar, alkisar, pundarstilen.

    Det ligger burkar i trappen de klunkat i sig.

    Det finns skurkar i trappen som fruktar grisen.

    Som Dubblaa antyder har livet på Maria Plaza inte varit friktionsfritt. Redan när jag skrev på hyreskontraktet berättade en anställd att han en gång hade sett en man komma cyklande nerför trapporna. När jag nu ringer runt till vänner som har bott i huset kryllar det av liknande anekdoter. Någon har snubblat över en naken man utanför dörren, någon annan har gått för att tvätta och upptäckt att tvättmaskinen är stulen. Flera minns bajskorven som blev liggande i trapphuset en hel helg. Nästan alla tar upp den före detta hiphopartisten som påstods övernatta i källaren.

    En tjej berättar att en främmande, påtänd man en gång klev rakt in i hennes lägenhet. När han vägrade gå och började äta ur en fruktskål, ringde hon polisen. Strax klev en hel piketstyrka in och skrek ”släpp bananen!”.

    Trots skräckhistorierna har ingen jag pratar med en negativ bild av Maria Plaza. Tvärtom visar samtliga en påtaglig ömhet inför huset.

    – Visst gick det lite halvvilt till, och standarden var låg. Jag menar, häromdagen såg jag en bild från Anders Breiviks fängelsecell och tänkte ”shit, det är ju min etta på Wollmar”. Men det var samtidigt rätt trevligt. Jag har bara positiva minnen därifrån, säger Dregen.

    Flera personer vittnar om den uppsluppna, nästan familjära stämningen i huset. En före detta boende säger att hon aldrig har träffat lika många unika människor som hon gjorde på Maria Plaza. Två andra – Linus Hartin och Sofia Priftis – har sammanställt en utställning till byggnadens ära.

    Det känns talande att det gamla bostadshotellet har förärats med så många smeknamn. Förutom Maria Plaza har det kallats Sockerbiten, Yxan, Plaza Maria och det mindre smickrande Horhuset. Och när jag nämner för människor att jag ska skriva den här texten tycks nästan alla känna till adressen. Egentligen är det inte konstigt. De gångna 17 åren har drygt 1200 ungdomar haft lägenheter här. Officiellt. Lägg till alla som har varit inneboende, hyrt i andra hand eller bara hängt hos kompisar i huset så inser man att många tusentals personer har haft en relation till Wollmar Yxkullsgatan 17.

    Linus Hartin och Sofia Priftis. Foto: KARIN GRIP

    Nu är den eran över. Dödsbudet kom genom brevinkastet. ”Huset ska rivas under hösten 2011 – alla måste flytta” löd den skoningslösa rubriken på lappen från SHIS. Om några månader ska Maria Plaza jämnas med marken. I dess ställe bygger man nya, exklusivare hyreshus. Enligt stadsbyggnadskontorets detaljplan är syftet att öka tryggheten i området.

    Samtidigt vill SHIS bygga en ny anläggning i Västertorp, med bostäder för både unga, flyktingfamiljer och personer med sociala problem. Planerna möter massivt motstånd. Ett hundratal protestbrev har skickats till stadsbyggnadsnämnden och anonyma Västertorpsbor har satt upp affischer med krav om att detta ”sociala experiment” stoppas.

    Jag har svårt att se det som annat än resultatet av en osund boendekultur, där oron över den egna bostadens värde går före allt annat. Där människor förgiftar träd för att få bättre utsikt. Där innerstan egentligen är lika segregerad som de omdebatterade problemförorterna och ”ökad trygghet” främst betyder ytterligare likriktning.

    Som Maria Plaza-bo blir jag djupt provocerad. Ändå, på utflyttningsdagen – när jag står i mitt kyffe på Maria Plaza och ser den fula, bruna plastmattan för sista gången – kommer jag på mig själv med att känna lättnad. I praktiken har jag det senaste året inte bott här, utan i min flickväns mycket finare lägenhet. Jag har fått nog av allt det stökiga och slitna. Lika sorgsen som jag är över att huset försvinner, lika glad är jag över att inte vara kvar.

    Kanske är det kärnan i gentrifieringens dilemma. Det är lätt att beklaga att sunkpubar byts mot lattekaféer och att låginkomsttagare tvingas ut från innerstan. Samtidigt är vi som sörjer utvecklingen inte sällan samma personer som driver på den.

    Jag bär ner det sista skräpet till grovsoprummet, lämnar in nyckeln och går för gott. När jag cyklar förbi nästa dag är fönstren förspikade.

    Ungdomsboende på Wollmar Yxkullsgatan. Foto: KARIN GRIP
    Annons
    Annons
    X

    Ungdomsboende på Wollmar Yxkullsgatan.

    Foto: KARIN GRIP Bild 1 av 5

    Kerstin Thylén.

    Foto: KARIN GRIP Bild 2 av 5
    Foto: KARIN GRIP Bild 3 av 5

    Linus Hartin och Sofia Priftis.

    Foto: KARIN GRIP Bild 4 av 5

    Ungdomsboende på Wollmar Yxkullsgatan.

    Foto: KARIN GRIP Bild 5 av 5
    Annons
    X
    Annons
    X