Annons
X
Annons
X

Ivar Arpi: Farlig inflation av de mänskliga rättigheterna

Snart sitter Iran och Syrien och avgör vilka som respekterar de mänskliga rättigheterna och vilka som inte gör det. Det är tyvärr inte en pitch för en framtidsdystopisk film. Den 11 juli meddelade länderna att de kandiderar till FN:s råd för mänskliga rättigheter. Två länder som systematiskt kränker sin egen befolkning kan alltså komma att påverka vilka de mänskliga rättigheterna ska vara. Redan i dag sitter flera diktaturer i rådet. Nuförtiden är det få som öppet säger att de är emot mänskliga rättigheter. Motståndet sker på annat vis. Diktaturer och reaktionärer försöker i stället omdefiniera innebörden av rättigheterna, bland annat genom att öka antalet tillägg.

Med alla tillägg är antalet mänskliga rättigheter uppe i 1377 (Europarådet och FN). Det visar Jacob Mchangama, chef på Freedom Rights Project, som engagerar människorättsaktivister och akademiker i flera länder, i en nyutkommen rapport. Detta kan jämföras med de tio mänskliga rättigheter som den amerikanska konstitutionen från 1776 innehåller. Den pågående inflationen av antalet rättigheter vattnar också ur dem. Om allt önskvärt blir en rättighet glömmer man lätt de viktigaste okränkbara rättigheterna. Med över tusen rättigheter, ofta överlappande, blir det lättare att smita undan de mest basala. Man kan alltid hänvisa till någon annan rättighet man respekterar i stället. Därför är det inte konstigt att det ofta är diktaturer som driver på inflationen.

Det är framför allt odemokratiska länder som skriver under på de senare tilläggen till mänskliga rättigheter. Genom att exempelvis ratificera det som brukar kallas tredje generationens rättigheter, exempelvis ”rätten till internationell solidaritet”, får man gott rykte. Men det hindrar inte repressiva regimer från att kränka den egna befolkningens grundläggande politiska och juridiska rättigheter. Ju mer en rättighet inkluderar, desto tunnare blir den. Fluffigt definierade rättigheter som den om internationell solidaritet låter fint, men betyder lite i verkligheten. Till skillnad mot oförytterliga rättigheter som exempelvis yttrandefrihet, åsiktsfrihet och mötesfrihet som handlar om frånvaro av förtryck, som lättare kan mätas.

Annons
X

Andra rättigheter som tillkommit på senare tid förvirrar snarare än förtydligar vad en mänsklig rättighet bör vara. Enligt FN:s barnkonvention, som det i dag finns en riksdagsmajoritet för att göra lag av i Sverige, har barn rätt att lära sig att respektera sina föräldrar. Och enligt FN:s konvention om sociala och ekonomiska rättigheter, som det lyckligtvis inte finns krav på att göra till svensk lag men som Sverige har skrivit under, har envar en mänsklig rättighet att delta i kulturlivet.

Den radikala tanken med mänskliga rättigheter är att vi alla är människor, och att vi i och med det ska ha samma rättigheter. Detta har alltid fått bakåtsträvare som vill försvara sina privilegier att gå till motattack. De nya rättigheterna handlar om grupper som anses besitta särskilda rättigheter, som funktionshindrade, urbefolkningar och kvinnor. Men deras rättigheter täcks som regel av redan existerande rättigheter. När rättigheterna delas upp i grupper signalerar det just att mänskligheten inte är en, utan att vissa grupper har rätt till mer skydd än andra. Det kränker den fundamentala principen om mänsklighetens enhet, som hela idén med de mänskliga rättigheterna bygger på.

De organisationer som pratar om specifika rättigheter för religiösa grupper, gör det mer som en kritik av de grundläggande mänskliga rättigheterna än till försvar för dem. Det var därför världens muslimska länder i Kairodeklarationen 1990, underkände yttrandefriheten som rättighet: ”Var och en har rätt att uttrycka sin åsikt fritt på ett sådant sätt som inte skulle strida mot principerna i sharia.”

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Demokrati och mänskliga rättigheter anses av en del företrädare för islam som ett sätt för Västvärlden att kränka islam. Men när man pratar om muslimers mänskliga rättigheter i stället för människors rättigheter, skiljer man muslimer från resten av samhället. Det är en multikulturalistisk syn där det snarare är grupper än individer som har rättigheter. Det är själva motsatsen till grundtanken i deklarationen från 1948 som syftar till att frigöra individen från olika sorters kollektivt förtryck. Inte undra på att det uppfattas som hotfullt av totalitära ideologier och diktaturer.

    Ivar Arpi är ledarskribent i SvD.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X