Annons

Håkan Lindgren:Faran med att vända kappan efter vinden

För några veckor sedan blev plötsligt så gott som alla överens om att kriminella klaner behöver diskuteras. 
För några veckor sedan blev plötsligt så gott som alla överens om att kriminella klaner behöver diskuteras.  Foto: Andreas Hillergren/TT

Det svenska debattklimatet präglas av en ängslan över att inte tycka likadant som majoriteten, att inte ligga i fas med den allmänna meningen. Men den allmänna meningen kan ibland rentav vara ingens åsikt, en outtalad norm som alla ändå anpassar sig efter.

Under strecket
Publicerad

Sven Delblanc använder ett oväntat ord när han angriper Sverige i sin roman ”Grottmannen” (1977). Han talar om lydnad. ”Lyda vill dom!” säger huvudpersonen Sebastian Delfine. Det är inte vad man kunde förvänta sig av ett land som placerar sig i det mest sekulariserade och individualistiska hörnet när World Values Survey kartlägger globala attityder, men under läsningen får jag intrycket att ”Grottmannen” ger flera ledtrådar till varför svensk offentlighet ser ut som den gör, ledtrådar som fortfarande är giltiga 2020. Den alkoholiserade målaren Erik Jerobeam Ahlenius i samma bok är ännu elakare. Så här låter hans utbrott:

”Svensk konst har alltid tultat i maktens spår, som ett barn efter mäktiga mamma, tjattrande som en ängslig barnunge: tycker du om mig, mamma, tycker du om mig på riktigt, tycker du verkligen … Det gick väl an så länge vi behövdes, Kongl. Majestäts konterfejare, borgerlighetens heminredare ... Men makten bryr sig inte om oss i dag, det finns ju bättre medel för propaganda. Lite stipendiesnask ibland, för att trösta en gråtande unge. Vad ska vi göra, vi utstötta barn? Vara inställsamma, driva pappas ideologi in absurdum? Eller gallskrika som bortskämda barn, sparka, slå sönder saker, skrika KUK, FITTA, KNULLA … Inte bryr sig pappa om det. Eller i ditt gebit, litteraturen, att bekänna som ett skuldmedvetet barn … Jag har pinkat i sängen! Supit, horat, älskat en mulåsna, vad du vill! Nå, vem fan bryr sig om det? Svensk konst har aldrig varit vuxen. Nu är den ett övergivet, skrikande barn. Vi längtar efter en sträng fader, som tuktar oss, behöver oss, sätter oss i arbete … Speer, David, Meissonier, affischer, socialrealism, vad som helst, bara inte denna ohyggliga frihet … Lyda vill vi! Men ingen faderlig husbonde tycks behöva våra tjänster. Det är som förgjort.”

Annons
Annons
Annons