Annons
X
Annons
X

Får man verkligen gilla Black swan?

(uppdaterad)

Under premiärhelgen förra veckan seglade Black swan upp som trea på biotoppen. Inte så oväntat, det var många som laddat för att se Darren Aronofskys maffiga balettskräckis. Den handlar om kittlande grejer som sex och unga kvinnor på gränsen till psykisk sjukdom och ett rykte som föregått den har, symptomatiskt, varit att den är gubbsjuk; med lesbiska balettdansöser och en kvinna i den teatersminkade offerrollen.

Man kan notera att de största svenska dagstidningarna, kvällstidningarna och gratistidningarna unisont skickade kvinnliga filmrecensenter på visningen (för att liksom ha ryggen fri antar jag).

Agnes af Geijerstam i Stockholm City var mest kritisk, och kallade Black swan för delvis kvinnoföraktande (hon syftade då mest på den tokiga mamman). Men majoriteten av oss hyllade den, några med vissa förbehåll för den där manliga blicken som ju liksom så självklart finns där; jag begränsade mig till att markera i en bisats att jag fattade det.

Annons
X

Men frågan är ju om jag i framtiden kommer att räkna Black swan som en guilty pleasure – svunnen är ju den tid när man kunde säga att man gillar Pretty woman utan att problematisera sina preferenser. Jag blev såklart stressad på allvar när en av mina smartaste Facebook-vänner torrt dömde ut filmen som en manlig fantasi i en statusuppdatering.

Ja, för att citera Jacob Lundström i filmtidningen FLM: Black swan är en ”rik text” som öppnar för många b-uppsatser i filmvetenskap. Det går att göra många läsningar utöver att diskutera om den är inspelad genom en manlig kameralins.

Kanadensiska podradioprataren Stefan Molyneux gör till exempel en analys som helt går ut på att visa att Natalie Portmans nervösa ballerina Nina är ”ett skolboksexempel på en vuxen som varit utsatt för sexuella övergrepp som barn”.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Saga Alm Mårtensson, student påmastersprogrammet i sexologi vid Malmö högskola, drar på sin blogg de självklara parallellerna mellan Nina och Alicia Vikanders rollfigur Katarina i Till det som är vackert, och skriver om hur de två respektive (äldre) männen som de möter får ”personifiera den press som det västerländska samhällsklimatet förmedlar.”

    Utöver intertextualiteten: Alla dansare verkar inte vara så förtjusta i en film som utmålar dem som träningsfixerade galningar som går över lik för att lyckas. Som balettdansören Peter Smida säger i en artikel i The Guardian: ”Den förstärker i princip alla de stereotyper som långsamt har försvunnit under de senaste 20 åren, du vet, bilden av en dansare som vill vara perfekt”.

    Hans kollega Racheal Prince fyller i med orden: ”Hon är anorektisk, bulimisk, galen.

    Jag bara: Åh nej!”

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X