Annons

YesterdayFår glädja oss åt att vi fortfarande minns The Beatles

Foto: Jonathan Prime/UIP/Universal

Det är svårt att förstå varför en filmskapare skulle vilja luta sig mot gamla framgångar och åter igen göra en kysk romcom med återuppvärmda slapstickrester. I ”Yesterday” är igenkänningsfaktorn besvärande hög.

Publicerad

Eftersom jag är nära bekant med filmen ”Notting Hill” efter att ha återupplevt den tillsammans med barnen ohälsosamt många gånger, är jag även nära bekant med rollfiguren Spike, en godmodig knasboll som komplicerar inte bara sitt eget utan även huvudpersonens liv med diverse tokerier. Och när jag i veckan bänkade mig för att se ”Yesterday”, också den med manus av Richard Curtis, var igenkänningsfaktorn besvärande hög.

Den trögtänkte Rocky (Joel Fry) är Spikes urblekta dubbelgångare, hans funktion i sammanhanget är densamma. När det står klart, blir också draget av autopilot och upprepningstvång hos Curtis påtagligt. Upplägget till ”Yesterday” pekar i flera olika riktningar, och till de mindre intressanta av dessa hör definitivt en beskedligt kysk romcom med återuppvärmda slapstickrester från gamla framgångar. Det är svårt att förstå varför Curtis och regissören Danny Boyle verkligen vill traska längs denna den mest upptrampade av stigar och bry sina, och våra, huvuden med frågan om Jack (Himesh Patel) och Ellie (Lilly James) ska upptäcka att de ju faktiskt är himla kära och börja pussas på allvar.

Annons
Annons
Annons