Får det verkligen vara så här kul att se på konst?
Tanken slår Anna Nittve flera gånger medan hon besöker Pipilotti Rists stora utställning på Louisiana: Får det vara så här roligt att se på konst? Får konst vara så här lättillgänglig och energigivande? Och svaret är: ja, det får den – om den är så här bra.
Schweiziska Pipilotti Rist (född 1962) hör till de stora förnyarna av videokonsten. Hennes banbrytande genombrottsverk från 1986 säger mycket om vad som ska följa. Det är en hejdlös videofilm där hon själv om och om igen sjunger ”I’m not the girl who misses much”, som också är verkets titel. Texten är en kommentar till den Beatleslåt som börjar ”She's not a girl who misses much”. Pipilotti Rist vill säga till oss att kvinnan ska få ta plats – inte sjungas om i tredje person.
Filmen har ytliga likheter med musikvideos, men är i själva verket snarare en parodi på den kommersiella medieindustrin. Pipilotti Rists video är en lågbudgetproduktion där tekniken medvetet används ”fel”. I filmen, som växlar mellan slowmotion och snabbspolning, utför Pipilotti Rist en extrovert dans till sin alltmer skräniga sång. Ljudet är burkigt, bilden är oskarp och hackar. Ett sicksackmönster som man kan känna igen från gamla tv-apparater stör. Det finns ingenting tjusigt i denna video. Däremot finns här sådant som kommer att återkomma: det feministiska ställningstagandet och det lekfulla utforskandet av tekniken. Men framförallt finns här det som är mest kännetecknande för Pipilotti Rist: ett existentiellt tema parat med en lätt absurd humor och ett frejdigt anslag.
Pipilotti Rist dyker ofta upp själv i sina verk. Här i ”Open my glade” vars titel Louisiana översatt till danska (”Åbn min lysning/öppna min glänta”) för att döpa utställningen.
Pipilotti Rist, ”4th floor to mildness”, 2016. Installationsvy på Louisiana.
Pipilotti Rist, ur ”Åbn min lysning” på Louisiana.