George R R Martin påminner om en gurugestalt för alla som någonsin har förlorat sig i moderna myter om trollkarlar, drakar och magiska svärd. Den 62-årige författaren till den extremt populära romansviten Sagan om is och eld är en trind, skäggbeklädd ultranörd som är oerhört älskvärd och med syrliga kommentarer redo på tungan. Jag träffar Martin i Los Angeles några månader innan premiären av tv-serien Game of thrones, som är baserad på böckerna och har kallats för "Sopranos i Midgård". Tv-serien är en av betalkanalen HBO:s största produktioner och är inspelad på Irland, Malta och i Marocko. Man har också utvecklat det nya språket dothraki, som i begränsad mån återges i böckerna, för vissa delar av dialogen.
Berättelsen utspelar sig främst på den medeltidsinfluerade kontinenten Västeros (eng. Westeros) och kretsar kring ett antal högborna familjers skoningslösa kamp om kontrollen av järntronen. När jag påpekar för Martin att det finns en svensk stad med ett snarlikt namn, är han artigt förvånad men tycks känna sig besvärad över att inte redan veta om det. Tonfallet i Sagan om is och eld är mörkt melankoliskt, världsbilden cynisk och sinnelaget långt från fröjdfulla hobers sång. Martin påbörjade böckerna – som är tegelstenar översvallande av intriger – för sitt eget nöjes skull, efter att under 80-talet ha arbetat som manusförfattare i Hollywood. Snart fastslog han att ingen skulle kunna göra en filmversion av dem:
