Annons

Alan Asaid:Fantastiken ett andrum för rysk litteratur

I veckan avled Boris Strugatskij, andra halvan av den ikoniska författarduon bröderna Strugatskij. Deras ”realistiska fantastik” kom att bilda skola för en gyllene era för rysk science fiction, som ännu präglar mycket av populärlitteraturen i Ryssland.

Uppdaterad
Publicerad
Scen ur Andrej Tarkovskijs film ”Stalker”, som delvis bygger på bröderna Strugatskijs roman ”Picknick vid vägkanten”.
Scen ur Andrej Tarkovskijs film ”Stalker”, som delvis bygger på bröderna Strugatskijs roman ”Picknick vid vägkanten”. Foto: MOSFILM

Boris Strugatskij, som tillsammans med sin storebror Arkadij (1925–1991) utgjorde den i rysk litteratur i allmänhet och ryskspråkig science fiction i synnerhet närmast ikoniska författarduon bröderna Strugatskij – eller kort och gott ABS – avled i måndags, 79 år gammal. Detta har naturligtvis inte passerat obemärkt i Ryssland. Såväl president Vladimir Putin som premiärminister Dmitrij Medvedev var snabba med att framföra sina kondoleanser. Medvedev skrev på Twitter att ”en stor författare och tänkare” gått ur tiden och att bortgången är ”en oersättlig förlust för vår och hela världens litteratur”. Putin å sin sida lyfte i ett officiellt telegram bland annat fram hans roll som ”andlig ledare för många generationers sinnen”.

Författaren Boris Akunin (Grigorij Tjchartisjvili), en av de mest aktiva kulturrepresentanterna inom den på senare tid alltmer framträdande oppositionsrörelsen, uppmärksammade även han frånfället på sin populära blogg. ”Liksom var och en i min generation”, skriver Akunin, ”växte jag upp med bröderna Strugatskijs böcker”. Akunin berättar vidare om sina kontakter med författaren och hur denne, oaktat den pessimistiska, närmast uppgivna grundinställning som enligt Akunin präglade honom mot slutet, gav sitt stöd till oppositionsrörelsen genom att bland annat skriva på protestlistor.

Trots en diskret offentlig profil – han ställde sällan upp på tv-intervjuer och föredrog under senare år att kommunicera med läsare och medier via mejl – hade Boris Strugatskij bestämda uppfattningar om saker och ting och närde ett stort politiskt och samhälleligt engagemang. Han skulle kanske i flera avseenden kunna benämnas en intellektuell av det gamla, goda virket. För några år sedan brevväxlade han med den fängslade affärsmannen Michail Chodorkovskij, och tidigare i år visade han sitt stöd för Pussy Riot, genom att underteckna en protestskrivelse i samband med den beryktade fängelsedomen.

Annons

Boris Strugatskij föddes i Sankt Petersburg (dåvarande Leningrad) 1933. Vid nazisternas belägring av staden splittrades familjen – i februari 1942 evakuerades Arkadij tillsammans med fadern (som dog efter en kort tid), medan modern blev kvar tillsammans med Boris som hade insjuknat. Först året därpå lyckades Arkadij, som snart blev inkallad till krigstjänst, få ut sin mor och lillebror från staden. De kunde återvända 1945.

Boris utbildade sig så småningom till astronom och arbetade en tid vid Pulkovo-observatoriet ett par mil söder om Sankt Petersburg. I mitten på 50-talet drog det litterära samarbetet bröderna emellan igång på allvar. De färdigställde sin första gemensamma roman, ”Strana bagrovych tutj” (De purpurröda molnens land), som publicerades 1959. Därmed beträddes en författarbana som på flera sätt bildade epok och till slut kom att omfatta ett trettiotal romaner och längre berättelser. Samarbetet och med detta hela författarskapet upphörde i och med Arkadijs bortgång 1991. Boris publicerade därefter ett par egna romaner, men ägnade merparten av sin tid åt översättning, ”handledning” av yngre författare och ett allmänt förvaltande av det gemensamma författarskapet.

Med bröderna Strugatskij inträdde en andra storhetstid inom rysk science fiction. Denna period – initialt en frukt av en mildare censur under det så kallade tövädret – infaller från ungefär mitten av 50- talet till början av 80-talet, och den domineras av brödernas samt deras mångtaliga lärjungars och konkurrenters alster.

Som en sorts portalverk för hela detta litterära skede tjänade emellertid den i dag mer undanskymde paleontologen och science fiction-författaren Ivan Jefremovs rymdepos ”Andromedanebulosan”. Romanen, som publicerades 1957, skildrar en avlägsen utopisk framtid, där nationsgränserna i stort sett suddats ut och hela jorden och dess befolkning har uppgått i ett avancerat, högteknologiskt kommunistiskt samhälle. Mänsklighetens existens och vetenskapliga strävan kretsar därvid i hög grad kring utforskandet av universum och försöken att etablera förbindelser med andra intelligenta civilisationer.

Jefremovs rymdsaga må kanske inte ha åldrats med behag, men den är inte desto mindre viktig i sin litteraturhistoriska och samhälleliga kontext. Den utkom samma år som den första Sputnik-satelliten fullgjorde sin stråt kring jorden, därmed markerande starten på rymdkapplöpningen. Boken lär ha varit Jurij Gagarins favoritroman, och när denne fyra år senare som första människa for upp i rymden ska han enligt vissa uppgifter ha haft ett symboliskt exemplar med sig i rymdkapseln.

Vad ”Andromedanebulosan” framför allt gjorde var att tjäna som ett slags litterär-estetisk murbräcka inom sovjetisk science fiction. Genom att förlägga intrigen till en fjärran interplanetär framtid frångick Jefremov skarpt den så kallade socialistiska realismens krav på ”begränsning” i tid och rum. Ty litteraturen – även den ”fantastiska” – skulle i första hand uppfylla en pragmatisk funktion i det att den tjänade det sovjetiska samhällsbygget; då ”paradiset” proklamerades som ett mer eller mindre uppnått tillstånd under Stalintiden, kunde alltför vida eller spekulativa perspektiv inom litteraturen ju tas som intäkt för en kritik mot det i samtiden redan existerande Utopia.

Originell rysk science fiction skrevs dock även under dessa premisser. Mest bemärkt är kanske Aleksandr Beljajev, ibland kallad ”den sovjetiske Jules Verne”, som författade en rad idérika romaner och noveller under framför allt 20- och 30-talen, ofta en sorts äventyrsberättelser med en eller annan form av ”fantastiska” inslag eller tematik framburen av moraliska frågeställningar utifrån exempelvis vetenskapliga experiment och människans förhållande till naturen. Beljajevs författarskap kan ses som ett slags förbindelselänk mellan den ryska science fiction-litteraturen före och efter andra världskriget.

Modern rysk science fiction (för enkelhetens skull räknar jag här in även utopier och dystopier) upplevde nämligen sin första storhetstid under 1900-talets två första decennier. Den revolutionära och på sätt och vis politiskt experimentella tidsandan gav upphov till en mängd utopiska och dystopiska skildringar i litteraturen, som även fann rik och danande jordmån i ymnigt översatta verk av Jules Verne och kanske främst H G Wells.

Två av de främsta författarna vid denna tid – och över huvud taget i den ryska litteraturen – lät sig i hög grad influeras av inte minst Wells verk: Jevgenij Zamjatin och Michail Bulgakov. Zamjatin, numera mest känd för dystopiklassikern tillika sin enda roman ”Vi” (1920–21), redigerade bland annat utgåvor av Wells verk och författade även en längre essä där han ingående gav sin syn på engelsmannens författarskap. Bulgakov anlitade för sin del wellska motiv i två av sina mest kända tidiga verk, de satiriska dystopierna ”De ödesdigra äggen” (1924) och ”En hunds hjärta” (1925).

Två andra litteraturhistoriskt väsentliga om än i litterär kvalitet mindre betydande verk från denna första storhetstid inom modern rysk science fiction är Aleksandr Bogdanovs ”Krasnaja zvezda” (Den röda stjärnan, 1908) och Aleksej Tolstojs ”Aelita” (1923). Dessa verk omhuldades länge som två av de mest lyskraftiga exemplen på (officiellt accepterad) sovjetisk science fiction, trots att inget av verken egentligen skapades i Sovjetunionen; Bogdanov skrev sin roman i det förrevolutionära Ryssland, Tolstoj medan han befann sig i tysk exil.

Båda romanerna skildrar resor till Mars (vars epitet ”den röda planeten” i bägge fall ansluter till den vedertagna benämningen men samtidigt kan förstås i överförd, samtidspolitisk bemärkelse), men är i allt från stil till syftning tämligen väsensskilda. Läkaren och revolutionären Bogdanov kan i första hand sägas vara intresserad av att genom fiktionen förmedla sina politiska och filosofiska idéer och visioner, medan fullblodsförfattaren Tolstoj helt enkelt berättar en fantastisk historia, en pikaresk äventyrsberättelse som till största delen ”råkar” utspela sig på en annan planet.

Det intressanta härvid är att båda dessa berättelser – Bogdanovs teknik- och idécentrerade, Tolstojs mer intrig- och äventyrsgrundade – sammangjuts i Jefremovs nämnda roman, och därigenom indirekt lägger grunden för efterkrigstidens guldålder inom sovjetisk science fiction.

I bröderna Strugatskijs tidiga verk syns också en stor påverkan från och en relativ osjälvständighet gentemot Jefremov. Detta tar sig uttryck i ett ganska äventyrsbetonat intrigbygge och en oproblematiserad världssyn – detta oavsett om berättelserna utspelar sig på jorden eller i rymdmiljö, eller för den delen i en nära eller något fjärmare stöpt framtid.

I de senare verken under 60- och 70- talen – till exempel ”Måndag börjar på lördag” (1965), ”Svårt att vara gud” (1966) och ”Picknick vid vägkanten” (1972), som i delar låg till grund för Andrej Tarkovskijs film ”Stalker” (1979) – iscensätts betydligt mörkare, mer mångbottnat existentiella ämnen. Det är också med dessa senare verk som bröderna får en del problem med den sovjetiska censuren, även om de med tiden lärde sig att navigera bland skären.

Bröderna Strugatskij införde i den sovjetiska science fiction-litteraturen ett nytt slags tilltal, en ny sorts direkthet i stilen, inte sällan med stora portioner humor som bland annat kunde uttryckas i ganska vardagliga dialoger mellan gestalter som knappast representerade de dittills hävdvunna, ”heroiska” sovjetiska protagonisterna. I motsats till Jefremovs mer eller mindre strikt stiliserade, nästan monolitiska gestalter, valde bröderna Strugatskij åtminstone i sina mer mogna verk ett genomgående mer ”realistiskt” perspektiv (de benämnde det själva ”realistisk fantastik” eller ”fantastisk realism”). Ett perspektiv där gestaltningen äger en relativt stark förankring i nuet, i den omslutande tillvaron; där mycket kretsar kring relationerna mellan människor och mellan Mänskligheten och det Andra – vare sig detta ”andra” finns någonstans bortom stjärnorna eller står att finna i Människan själv.

Efter Sovjetunionens upplösning svämmade den ryska bokmarknaden över av genrebunden, kommersiellt inriktad science fiction och fantasy. Denna flodvåg – till en början företrädesvis genom översatt litteratur – har dock existerat parallellt med en mer allmän strömning, där ej genrekategoriserade författare anlitat science fiction i egenskap av ett slags litterär gjutform för att skildra det samtida ryska samhället.

Det mest påfallande i den ryska samtidslitteraturen är dock den formliga boom som rysk ”populärlitteratur” rönt under det senaste dryga decenniet, då en rad inhemska författare sålt i miljonupplagor hemmavid och även gått på segersäll export, däribland inte minst till Sverige. Faktum är att de ryska författare som är mest lästa i dag här hos oss skriver science fiction och fantasy – så till exempel stjärnskottet Dmitrij Gluchovskij, vars bästsäljare ”Metro 2033” till väsentlig del står i djup – och uttryckligt betygad – tacksamhetsskuld till bröderna Strugatskij.

Även om Boris Strugatskijs frånfälle sätter biografisk punkt för en gyllene era, är bröderna Strugatskijs närvaro fortsatt stark även i samtidens ryska litteratur, där dock ingen ännu på långa vägar nått deras status och räckvidd. Frågan är väl om någon någonsin kommer göra det.

Alan Asaid
är översättare och frilansskribent.

Annons
Annons

Scen ur Andrej Tarkovskijs film ”Stalker”, som delvis bygger på bröderna Strugatskijs roman ”Picknick vid vägkanten”.

Foto: MOSFILM Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons