Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Där jag kommer från. Kriget mot förorten Fängslande rapport till förortens försvar

HEMBYGD När Skärholmen invigdes 1968 sågs stads­delen som en framtidsdröm med moderna kök och god service. I dag är den liksom många andra förorter en plats utan erkänd historia och utan egenvärde. Per Wirtén har vandrat genom Stockholms ytterområden och skrivit en viktig bok som vill ge kunskap och väcka debatt.

(uppdaterad)

Där jag kommer från. Kriget mot förorten

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
324 s. Albert Bonniers förlag

”Där jag kommer från” är en efterlängtad bok. I sju år bodde jag i Skärholmens stadsdel, våra barn är födda där. Författarfotot på Per Wirtén är taget några hundra meter ifrån det som var mitt hem fram till för några veckor sedan. Efter ett tiotal olika Stockholmsadresser i innerstad och närförort var Skärholmen den första plats där jag kände mig hemma. Samtidigt har jag aldrig bott någonstans som så tydligt ställt mig inför stadens orättvisa och min egen vithet. Jag kommer förmodligen aldrig bry mig lika mycket om ett ställe där jag bor.

Per Wirtén är infödd förortsbo, med femtio års erfarenhet av periferins livsvillkor. Förorten är honom ytterst angelägen. Den är hans hjärtebarn men också hans moder, ett ansvar och ett arv. Det privata är ohjälpligt politiskt. Hans bok är ett försvar för förorten, eller den ”utsprawlade” staden. Den som på ett sätt redan är genomförd, med tunnelbanetarmar och villastäder genomkorsade av grönskande och förbisedda mellanrum.

Men staden har bara förlorat sin geografiska mittpunkt, inte sina maktordningar. Gammelstaden, stenstaden innanför tullarna är mer än någonsin det centrum som gör anspråk på stadens identitet. Förorten är en föraktad värld, utan erkänd historia och utan egenvärde.

Annons
X

Per Wirtén vill berätta förorten ut ur Ingentingheten. Det är omöjligt utan att beskriva striden om Skärholmen 1968. Den är en historisk brännpunkt, som sammanfattar en del av det Wirténs bok handlar om.

I korthet var det så att före den kungliga invigningen var Skärholmen centrum en framtidsdröm, med moderna kök i lägenheterna och all tänkbar service intill tunnelbanan. Men efteråt blev det en modernitetens mardröm, där experter och journalister förlade stadens samlade existentiella ångest.

Detta efteråt pågår fortfarande. Jag tänker på pensionärerna i grannskapet som tyckte att de gjorde ett riktigt kap, då för 40 år sedan. Nu tycker de att de drog en nitlott. Jag tänker på beklagande blickar, och hur jag kände samma protestlust som Wirtén när jag avslöjade var vi bodde någonstans. Men också vid de tillfällen då det gick att plocka poäng på att vara underdog ville jag protestera. Nej så härligt och exotiskt är det minsann inte.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Per Wirténs resa genom söderförort sker till fots, och det är en verklig bildningsresa. Kunnigt och fängslande berättar han om stadens historia. Han visar hur vikingatidens trafikapparat sträcker sig in i planerna för dagens motorleder, hur konflikterna om stadens gränser varit så infekterade att de måste avgöras i skogen vid sjön Gömmaren (!), hur skräcken för förorten nått rent komiska höjder i beskrivningar av den som ett ”hermafroditiskt monster”.

    Wirtén är som han brukar vara, engagerad och samtidigt prövande, en som vägrar sätta sig i knäet på färdigförpackade tankar.

    Ändå känner jag till en början av ett motstånd. Är den inte lite missvisande, den där författarbilden? Per Wirtén bor inte i någon av lägenheterna som syns bakom honom. När han stegar upp förorten och blir matt i benen är det av eget val, för uppdragets skull. Men egentligen är han en bilburen man som bor i hus. Jag går in på youtube och plockar fram konstnären Miss Universum. Hon drar sin barnvagn genom Bredäng och sjunger: detta var inte vad Ellen Key tänkte sig. Och jag minns alla gånger den där förbaskade bergbanan till Skärholmshöjden stod stilla och jag fick putta upp vagnen alla tusen steg.

    Jag tänker att det finns ingen förort (sådan som den förlaget vill ha bakom författaren), bara förorter i plural. Förorterna har både centrum och periferi.

    Min reaktion tyder på att Wirtén har rätt när han kopplar samman individen med hennes hembygd. Vi tar generaliseringar personligt. För många är ju avståndet från Miss Universums sjätte våning till ett radhus i Fullersta lika oöverstigligt som till en tvåa på Söder. För övrigt är den genomsnittliga kön till en fyra i Bredäng 8,7 år. Och så vidare. Det är komplicerat, och det finns alltid någon som är längre ut.

    Så småningom förstår jag dock att det är detta som är Wirténs ärende. Han är för pluralism men emot ojämlikhet. Det är inte den planerade förstaden som är problemet, utan den kontinuerliga missaktning som riktas mot förorten och dess invånare. Det fattas en politik som gör upp med det faktiskt ganska synliga föraktet. Den omsorg som ägnas åt innerstadens torg och bostäder är obefintlig i många förorter. Där finns inga museer, inga dokument sparade, inget värnande om historiska platser.

    Att vissa delar av förortsbebyggelsen är misslyckad betraktas som självklart, att det aldrig, aldrig är förortsborna som får berätta om sin stad tycks helt i sin ordning. (Tv-programmet ”Solsidan” får väl betraktas som undantaget som bekräftar regeln.)

    När trafikkontoret reproducerar bilden av innerstadsmänniskan som kulturens krona bekräftas den värdeladdade fixeringen vid stadens centrum. När politiker öppet förknippar begreppet förort med otrygghet befästs ojämlikheten och skapar fientlighet.

    Striden är en fråga om pengar, formuleringsprivilegier och estetik. När innerstaden förortifieras, som vid området kring Södra station, är det desto viktigare att med smak och stil avgränsa mot ”de andra”. Den kreativa klassen på Södermalm vill se ut som mer öppna, toleranta och förändringsbenägna än de torftiga förortsborna.

    Naturligtvis är den här beskrivningen också generaliserande, men det är sant som Wirtén skriver att det finns en hård kärna av ekonomisk och politisk makt som handlar om resursfördelning. Förakt är en härskarteknik. Men den jämförande statistiken över årsinkomster, ohälsotal och ekonomiskt bistånd mellan Storstockholm och förorten är ingenting annat än en politisk skandal. Den kan inte avhjälpas med blott stadsplanering.

    Den arkitektoniska lösningen är i ”Där jag kommer från” inte den täta staden enligt 1800-talsmodell, utan en fortsatt utspridd stad, där gammal bebyggelse blandas med ny.

    Hur står sig den idén i förhållande till kraven på en mer miljöanpassad stad? Wirtén tror inte att den täta staden med nödvändighet är bättre ur miljösynpunkt. Det finns täta städer som producerar mer koldioxidutsläpp än utsprawlade, och bristen på buskar och träd skapar i sig ett avstånd till naturen. Här hade Wirtén kunnat presentera både fler referenser och rentav större visioner. Miljöproblematiken har också en hård kärna av fakta att ta hänsyn till.

    Medan jag läser de drygt 300 sidorna börjar jag önska att jag hade fått följa med. Och lyssna, precis som nu, på vad Per Wirtén har att säga om allt från åkerfräken till historiens politiska strider. Men jag hade också velat prata, säga emot, fråga vad han tror om det ena och andra. Det kanske är det bästa betyget åt en sådan här bok. Så mycket viktigt finns att diskutera, om vad som är kolonialism, nostalgi, smak och klass. Om vad den utsprawlade människan är. Nu sitter jag här, lokaliserad av andra GPS-koordinater, och är lycklig att någon vill ta förorten som samtalsämne på allvar.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X