Fängslande debutroman om identitet

”En gång blev jag liknad vid en banan – gul utanpå, vit inuti.” När han var nio månader gammal adopterades Patrik Lundberg till Sverige från Korea. I hans självupplevda debutroman handlar det mesta om identitet och tillhörighet, skriver Lisa Bjärbo.

Under strecket
Publicerad
Blågul. Patrik Lundberg sökte och fann sin biologiska familj i Korea som tog emot honom med öppna armar. Men mötet fick honom också att inse hur mycket miljön betyder för vem man blir.

Blågul. Patrik Lundberg sökte och fann sin biologiska familj i Korea som tog emot honom med öppna armar. Men mötet fick honom också att inse hur mycket miljön betyder för vem man blir.

Foto: JANERIK HENRIKSSON/SCANPIX
Blågul. Patrik Lundberg sökte och fann sin biologiska familj i Korea som tog emot honom med öppna armar. Men mötet fick honom också att inse hur mycket miljön betyder för vem man blir.

Blågul. Patrik Lundberg sökte och fann sin biologiska familj i Korea som tog emot honom med öppna armar. Men mötet fick honom också att inse hur mycket miljön betyder för vem man blir.

Foto: JANERIK HENRIKSSON/SCANPIX
Blågul. Patrik Lundberg sökte och fann sin biologiska familj i Korea som tog emot honom med öppna armar. Men mötet fick honom också att inse hur mycket miljön betyder för vem man blir. Foto: JANERIK HENRIKSSON/SCANPIX

Patrik Lundberg har levt nästan hela sitt liv i Sverige, och är uppväxt i Sölvesborg. I sin bok beskriver han hur han gillar fotboll, Håkan Hellström, har svenska föräldrar och är uppfostrad som vilken annan ”vanlig svensk person” som helst. Ändå är det som att omgivningen inte riktigt kan acceptera att han hör hemma här. Han är ”en svensk i en kropp med avvikande hudfärg”, och det händer ofta att folk kallar honom för ”kinesjävel”. Men var hör han hemma, då? Om han inte är svensk, vad är han då?

Det är inte förrän Patrik Lundberg är 24 år gammal som han börjar tänka tanken att åka till sitt födelseland Korea. Han vill söka sina rötter, hitta sina biologiska föräldrar, se landet han föddes i, och möta kulturen han bara har läst om. I ”Gul utanpå” får läsaren följa med honom på den resan.

”Klockan är 11.30, koreansk tid. Jag ser ett nytt land utanför mitt fönster. Lufthansas Airbus är på väg ner mot marken och jag blir hastigt övertygad om att planet kommer att krascha. Det är inte meningen att jag ska vara här. Sluta rota i ditt förflutna, Patrik!”

Det är lite som att läsa en dagbok, eller få ta del av en personlig blogg, det här. Patrik Lundberg släpper in läsaren långt in under huden, till en värld som är fylld av drömmar, ångest, popmusik, olycklig kärlek, converseskor, falafel och fylla. Hans reseskildring känns privat och nära, gripande, viktig och (faktiskt) rolig på sina håll. Och så är den lärorik också. Jag vet pinsamt lite om både adoption och om Korea när jag börjar läsa, och författarens möte med det främmande landet öppnar inte bara ögonen på honom själv, det vidgar även min värld.

Vid en första anblick är det sökandet efter de biologiska föräldrarna som är det mest spännande. Lever de? Ska han hitta dem? Men egentligen tycker jag sökandet efter en tillhörighet, ett sammanhang, en identitet och ett ”hemma” är ännu mer fängslande. Hur ensam känner man sig, om man inte hör hemma någonstans? Vad gör den ensamheten med en som människa? Det kommer att dröja länge innan jag glömmer ”Gul utanpå”.

Annons
Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons