Recension

Jag lever fast jag är föddFamiljen överlevde mot alla odds

Jag vill på intet sätt avråda någon från att läsa Georg Sesslers Jag lever fast jag är född. Alldeles tvärtom, boken behövs som ett memento över en inte så avlägsen tid då vanvettiga ideologier härjade och förödde Europa.

Under strecket
Publicerad
**Författarens** föräldrar, Susanne och Lajos Sessler, på bröllopsfotot 1936.	
**På en erövrad** sovjetisk stridsvagn höjer Budapestbor den gamla kungliga flaggan.   Foto: Scanpix

**Författarens** föräldrar, Susanne och Lajos Sessler, på bröllopsfotot 1936. **På en erövrad** sovjetisk stridsvagn höjer Budapestbor den gamla kungliga flaggan. Foto: Scanpix

Annons

Däremot skulle jag å det allvarligaste tillråda förlaget att bättre ta hand om sina författares alster. Bokens 20 första sidor misspryds av språkliga egendomligheter. Varför förlaget gör sig själv och författaren otjänsten att låta dem stå kvar, är svårt att fatta. Exempel? Nej, det är inte författaren som skall bära hundhuvudet. Gudskelov skärper sig redaktionen längre fram i texten.

Mellan sidorna 48 och 49 är en liten, sju fotografier lång, bildberättelse insprängd. På det första fotografiet ser tre unga människor, far, mor och liten dotter, rakt in i läsarens ögon. Far har en formidabel husarmustasch, mor lutar huvudet undergivet, dottern lägger tillitsfullt sin hand över faderns. Året är 1916.
Ingen av dem finns mer, men deras blickar som betraktaren – för deras vackra, allvarsamma och sorgsna tankfullhets skull – gärna möter, finns kvar och berättar. De berättar om samhörigheten i en liten familj, men också den ändlösa historien om ondskans drake som ständigt demonterad ständigt återuppstår. I vår tid heter draken omväxlande antisemitism, nationalism, nazism, maoism, kommunism, stalinism, fundamentalism, terrorism...

Annons
Annons
Annons