X
Annons
X
Litteratur
Recension

Deras ryggar luktade så gott Familjemörker blir djupt trovärdigt och läkande

”Deras ryggar luktade så gott” är Åsa Grennvalls nionde bok.
”Deras ryggar luktade så gott” är Åsa Grennvalls nionde bok.

När det har skrivits om Åsa Grennvalls serier har det ofta handlat om svärtan. ”Återkommande teman”, läser jag i en artikel i Svenska Dagbladet från 2002, ”är ångest, självförakt, dödstankar och övergivenhet.” Men i första hand, vill jag hävda såhär tolv år och sex album senare, berättar Grennvalls seriekonst om relationer. Relationer människor emellan, gestaltade utan vare sig ironi, syrlighet eller snabba poänger. I stället finns där ett stort, krävande allvar i de skarpa kontrasterna mellan svart och vitt.

I "Deras ryggar luktade så gott" är relationen den mellan mamma, pappa och barn. Barnet i lila nattlinne ligger mitt i sängen och sniffar försiktigt på de båda bortvända, djupt sovande föräldrarna. För här är det just bortvändheten som är kärnan. Mammans och pappans fullständiga passivitet och brist på engagemang för dottern Jenny gör henne först frågande, sedan full av försök att klara precis allting själv, att imponera på föräldrarna genom att aldrig någonsin be om hjälp. Att varken visa sig svag, eller ta för mycket plats: "Mina föräldrar har aldrig gått över gränsen med mig. Tvärtom har de hållt sig långt långt borta från min gräns. Det är jag som klivit över deras."

”Deras ryggar luktade så gott” är Åsa Grennvalls nionde bok.

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X