Annons
X
Annons
X

Ivar Arpi: Faktaresistenta är vi allihopa

(uppdaterad)

Det man själv tycker är givetvis grundat i vetenskap och verkligheten. Det meningsmotståndarna ägnar sig åt är ”alternativa fakta”, ”postsanning” och ”fake news”. De är kanske till och med faktaresistenta! Och kan vi verkligen vara säkra på att deras åsikter inte har massproducerats i en rysk trollfabrik? Bäst att inte låta sig övertygas av något de säger.

Ungefär så har det låtit i debatten på senare tid. Bortom den här pajkastningen finns det dock en fråga med bäring på vår samtid: Hur går det egentligen till när vi ändrar uppfattning? Och varför är vi så dåliga på att påverkas av fakta?

Det är inte så svårt att ändra sig om enskilda faktoider. Man får inte kramp om man simmar tätt inpå att man har ätit. Okej. Naglar och hår fortsätter inte alls att växa efter döden. Okej. Kinesiska muren syns inte från månen. Okej. Socker orsakar inte hyperaktivitet hos barn. Nähä, oj, okej. Då ändrar jag mig. Men när det gäller nya rön och fakta som hotar ens världsbild är det annorlunda.

Annons
X

Ju mer motbevis och fakta, desto mindre benägna att ändra sig.

Jonas T. Kaplan, Sarah I. Gimbel och Sam Harris undersökte hur fyrtio personer med starka vänstersympatier reagerade på att utmanas i politiska frågor de kände starkt för – som till exempel vapenlagar och migration (Nature 23/12 −16). Med hjälp av magnetröntgen undersökte de vilka områden som aktiveras när vi får se argument som motsäger våra uppfattningar. De undersökta hade relativt lätt att ändra sig om opolitiska faktauppgifter, men när det gällde deras politiska uppfattningar utmanades reagerade hjärnan på samma sätt som när man ställs inför ett fysiskt hot. Ungefär som att man är ute och går i skogen och stöter på en björn, som en av forskarna beskrev det.

Andra studier har visat att människor som motbevisas inte blir mer benägna att omvärdera sin position, utan tvärtom ännu mer tjurskalliga. Det kallas för ”bakslagseffekten”. I en studie undersökte forskare bakslagseffekten genom att kolla hur vaccinationsskeptiker påverkades av olika bevis för att vaccin både var ofarligt och skyddade mot hemska sjukdomar. Sannolikheten hos skeptikerna att vaccinera sina barn sjönk – trots att de visats oomtvistliga fakta – från 70 till 45 procent. Detta trots att de faktiskt började tro på att vaccin inte var skadligt. Ju mer motbevis och fakta, desto mindre benägna att ändra sig.

Det är inte bara vaccinationsskeptiker detta handlar om. Jag har själv minnen av att ha tyckt helt annorlunda än jag gör i dag i många frågor. När jag gick på gymnasiet argumenterade jag emot homosexuellas rätt att adoptera. Mitt argument, som jag fortfarande anser rimligt, var att man borde tänka på barnen först och främst. Men i 20-årsåldern ändrade jag mig. Varför ändrade jag mig? Eftersom min självbild är att jag är rationell vill jag gärna tro att det beror på att jag läste på om effekterna på barn som växer upp med två mammor eller två pappor. Forskningen på området visar att dessa barn inte far illa, och överhuvudtaget inte skiljer sig från andra barn på något signifikant vis. När fakta ändras, så ändrar jag uppfattning? Kanske. Men minst lika troligt är att det beror på att jag lärde känna fler homosexuella. Kanske var det så att det först var min känsla för homosexuella som ändrades och att åsikterna följde efter först senare.

Vad gäller tolerans mot oliktänkande är alla lika goda kålsupare.

Vi är bra på att rationalisera i efterhand, men sämre på att tänka rationellt. Psykologen Jonathan Haidt har liknat förnuft och känsla vid en ryttare på en elefant (”The Righteous mind”, Pantheon 2012). Ryttaren kan inte styra elefanten särskilt länge, utan kan bara göra ändringar på marginalen och under begränsade tidsperioder. Det krävs andra elefanter för att övertyga. Vi måste umgås med andra människor för att ändra uppfattning. Men kontakten behöver vara någorlunda vänskaplig, andra människors fientlighet får oss bara att bli mer envisa. Känslan styr i regel förnuftet, inte tvärtom. Och känslan och förnuftet går inte att separera, även om en del filosofer gärna hävdat det. Känslan styr vår blick, både bildligt och bokstavligt, och får oss att prioritera vad vi ska ägna vårt förnuft åt. Det är elefanten som trampar upp nya stigar.

En intressant artikel i The New Yorker tar upp det här fenomenet (27/2). I den återges boken ”The Enigma of reason” (Harvard 2017) där beteendevetarna Hugo Mercier och Dan Sperber skriver att vårt förnuft inte utvecklades för att lösa abstrakta problem eller för att väga bevis mot varandra på vetenskapligt vis, utan för att bättre kunna samarbeta i en grupp. Förnuftet används ofta för att stärka gruppen. Våra förfäder fick sitt förnuft för att vinna diskussioner, inte för att resonera logiskt och konsekvent. När vi inte vill ändra oss ställer vi inte frågan ”kan jag tro på detta?” utan i stället ”måste jag verkligen tro på detta?”.

Elefanter som umgås och kanske byter uppfattning. Foto: Gemunu Amarasinghe / TT / NTB Scanpix

Våra förfäder var bra på att lära sig ny information, så länge den inte hotade världsbilden. Och detta har implikation för hela det politiska spektrumet. En ny studie visar att högern inte alls är mer fördomsfull än vänstern: båda är lika fördomsfulla mot personer som de uppfattar har en annan världsåskådning än de själva. Orsaken är att den andres världsbild hotar den egna på djupet. Att vänstermänniskor i regel är mer öppna för nya intryck hjälper dem inte i det här avseendet. Vad gäller tolerans mot oliktänkande är alla lika goda kålsupare. Men det är främst sociala frågor som splittrar människor. Meningsskiljaktigheter om ekonomisk politik orsakar inte alls samma antipati. Man kan alltså samarbeta lättare om cykelställ och bullerregler än om invandring, för att ta ett samtida exempel.

Fakta får oss sällan att ändra åsikt.

Jämför med ett parti Jenga, där ett torn byggs upp av rektangulära träklossar. Man drar en kloss från någonstans i tornet och placerar den överst. I takt med spelets gång blir det allt svårare att dra bort fler klossar och de längre ned bär upp mer och mer vikt. Den som välter tornet har förlorat. På ett liknande sätt fungerar ideologier och deras grundantaganden. Det är lätt att göra sig av med föreställningar som befinner sig i översta lagret. Ingen utmanas i grunden av ett cykelställ. Ingen får en identitetskris av mildrade bullerregler. Men det är svårt att ifrågasätta sina grundantaganden eftersom det även kan få många andra föreställningar att falla samman.

Så fakta får oss sällan att ändra åsikt. Tvärtom kan ”bakslagseffekten” göra oss ännu mer orubbliga, särskilt när vår världsbild riskerar att skakas om i grunden. Men det kanske finns lite hopp. I ett annat test, återgivet i boken ”The Knowledge Illusion: Why We Never Think Alone” (Macmillan, 2017) av beteendevetarna Philip Fernbach och Steven Sloman, tvingades de svarande i detalj visa hur politiska frågor de uttryckt starka preferenser i skulle realiseras. Det resulterade faktiskt i att deras preferenser blev mindre starka.

Men oftast måste känslan leda vägen innan förnuftet hänger med. Framför allt kommer en offentlighet där vi kallar meningsmotståndares argument för ”alternativa fakta” aldrig någonsin övertyga andra än de redan frälsta. För att återvända till Haidts metafor om elefanten och ryttaren: vi behöver fler vattenhål där elefanter från olika stammar kan mötas.

Why Facts Don’t Change Our Minds newyorker.com
Annons

Elefanter som umgås och kanske byter uppfattning.

Foto: Gemunu Amarasinghe / TT / NTB Scanpix Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X