Annons

Annelie Axén:Fakta sätter krokben för norsk fiktion

Hur nära verkligheten får en roman egentligen ligga? Debatten om ”sannhetslitteraturens” moraliska gränser – hos autofiktiva författare som Karl Ove Knausgård, Geir Gulliksen och Vigdis Hjorth –  har satt sin prägel på det gångna norska litteraturåret.

Under strecket
Publicerad

Kyrre Andreassen, Vigdis Hjorth och Ole Robert Sunde.

Foto: Eivind Mo Andreassen, Kjell Ruben, Jo Michael Bild 1 av 2

Stig Sæterbakken (1966–2012).

Foto: Bjørn Sigurdsøn/TT Bild 2 av 2

Kyrre Andreassen, Vigdis Hjorth och Ole Robert Sunde.

Foto: Eivind Mo Andreassen, Kjell Ruben, Jo Michael Bild 1 av 1
Kyrre Andreassen, Vigdis Hjorth och Ole Robert Sunde.
Kyrre Andreassen, Vigdis Hjorth och Ole Robert Sunde. Foto: Eivind Mo Andreassen, Kjell Ruben, Jo Michael

Litteraturåret 2016 har i Norge i hög grad präglats av diskussioner om moral, närmare bestämt vilket slags ansvar författaren har gentemot de verkliga personer som framställs i den så kallade sannhetslitteraturen, det vill säga autofiktiva, självbiografiska romaner. Men vid sidan av detta har årets norska prosa utmärkt sig genom att den förmår gestalta motsägelsefulla psykologiska sanningar – och bär på en vilja till social förändring.

I sin roman ”For øvrig mener jeg at Karthago bør ødelegges” låter Kyrre Andreassen läsaren ta del av den fiktive Krister Larsens ocensurerade tankar. Krister Larsen är en tablettmissbrukande, avdankad elektriker i glesbygden som sjukpensionerats efter att ha slitit sönder ryggen, när arbetsförmedlingen ger honom ett vikariat som lärare i norska för invandrare.

Annons
Annons

Det är obehagligt att komma under huden på Krister Larsen, för han är på det stora hela sympatisk – förutom när han begår våldshandlingar. Till exempel krossar han en glasruta över en person han råkar i gräl med. Hans partner Marianne har krympt ihop av år av psykisk misshandel.

Problemet för Krister Larsen är bland annat den mansroll han hamnat i – han uppfattar sig som överlägsen kvinnor, har nära till våld, är van att agera på egen hand och fatta beslut åt andra. I denna värld ingår det inte att söka hjälp – något hans son är i stort behov av – eller att prata om sina misslyckanden.

Om en fars dominans i den traditionella familjestrukturen handlar också Vigdis Hjorths bok ”Arv og miljø” – en roman som ansluter sig till den långa traditionen av framställningar av borgerliga familjer och deras fasansfulla hemligheter. Med en suggererande prosa berättar Hjorth historien om en fars incestuösa övergrepp på den äldsta dottern Bergljot. Som så ofta i det borgerliga dramat är det inte själva övergreppet, utan förtigandet av det, som är det egentliga temat – och så länge familjen håller det hemligt tillåts inte såret att läka. Det förlösande ögonblicket blir därför när Bergljots egen dotter ­frigör sig från familjens tysthetsarv – och öppet berättar om övergreppet. Det är också den mest smärtfulla punkten, för samtidigt inser Bergljot att hon har dragit in sina egna barn i konflikten.

Vigdis Hjorth har ett långt och starkt författarskap bakom sig, och hennes böcker blir ofta hett omdiskuterade. Men den här gången var det inte tematiken som blev föremål för debatt, utan författarens moral. På senare tid har faktakoll av självbiografiska romaner nästan bildat en egen journalistisk genre på norska kultursidor, och det är framför allt Vigdis Hjorth som hamnat i skottgluggen. I Aftenposten uppmärksammades att faderns ­begravning i romanen bar närmast dokumentära likheter med begravningen av Hjorths egen far, vilket aktualiserade frågan hur icke-fiktiv och utlämnande en romanförfattare egentligen får vara.

Annons
Annons

Under året som gått har också flera andra författare fått stå till svars för hur de behandlat verkliga personer i sina autofiktioner, däribland Geir Gulliksen i den nyligen till svenska översatta ”Berättelse om ett äktenskap”, Tomas Espedal i ”Året” och Karl Ove Knausgård, i år aktuell med två böcker, de ­avslutande delarna av hans årstidskvartett: ”Om ­våren” och ”Om sommeren” (med illustrationer av Anna Bjerger respektive Anselm Kiefer).

Morgenbladets litteraturkritiker Olaf Haagensen påpekade att debatten följer gamla könsrolls­mönster: medan ”den konstnärliga hänsynslös­heten hos en Knausgård eller en Espedal – eller en Lars Norén eller en Stig Larsson om vi blickar mot Sverige – har omgetts av en aura av mod och nyskapande”, tvingar Norges största dagstidning Vigdis Hjorth att ”redogöra för vilka delar av övergreppshistorien i hennes roman om tidskriftsredaktören Bergljot som är självupplevda”. Haagensen skulle önska att man i stället i högre grad intresserade sig för hur verkligheten återskapas i verklighetslitteraturen: vilken människosyn och vilka världsbilder, samhällsproblem och politiska ståndpunkter kommer till uttryck när verkligheten görs till litteratur?

Om debatten vi sett under året är ett resultat av litteraturkritikens försvagade position – till förmån för sensationsjournalistiken – har specialtidskrifterna en än viktigare uppgift att fylla framöver. Vinduet 4/2016 innehåller exempelvis en fördjupad diskussion om den autofiktiva litteraturens tolkningsramar. Då är det extra bekymrande att förlagsjätten Cappelen Damm meddelat att de inte längre kommer att ge ut Vagant, en av Norges främsta litteraturtidskrifter.

Annons
Annons

Det är den språkligt genomarbetade och innovativa prosan som bjuder på årets största läsarupplevelser. En av de mest intressanta är den suggererande och starka ”Joelle, Joelle” av Vibeke Tandberg. Författaren är bildkonstnär och fotograf, och boken – som står i dialog med Alain Robbe-Grillets nouveau roman ”Jalusi” från 1957 – har ett närmast filmiskt bildspråk. I Morgenbladets recension av Gunstein Bakkes ”Havende” hyllades författarens ”närmast sensatio­nella förmåga att skapa eleganta och ögonöppnan­de meningar”. Histo­rien om Julia, som såldes av sina föräldrar till en freak show som hon sedan fick resa runt med tills hon blev gravid och dog i barnsäng, varpå hon och hennes dödfödde son blev uppstoppade och till sist slängdes på en soptipp i Osloområdet, där hon återfanns på 90-­talet – är både grotesk och gripande.

Gripande är också det ord som bäst beskriver Karl Ove Knausgårds redan nämnda årstidsböcker och Ole Robert Sundes ”Tenk fort”. Trots att både Knausgård och Sunde arbetar i en essäistisk berättartradition, med ett ”jag” som tar olika vardagliga föremål som utgångspunkt för både vida och djupa betraktelser – båda kan läsas som arvtagare till Proust – är deras författarskap olika som natt och dag. Läser man dem parallellt märker man snart att minnet av en känsla ofta är utgångspunkten för Knausgård, medan det hos Sunde sker en ständig växelverkan mellan de små tingens fenomenologi och det stora: mänsklighetens brutala historia. ­Sunde finner till exempel en förbindelse mellan att skära upp en kålrot och kriget i Rwanda, en för­bindelse som följer poesins logik. När han beskriver gräset, för tankarna vidare till gravfälten och ­”Iliadens” blodfläckade mark. Det är smärtsamt vackert – inte minst när Sundes lilla barnbarn dyker upp och säger ”morfar gråter” medan gräset växer över gravarna.

Annons
Annons

Stig Sæterbakken (1966–2012).

Foto: Bjørn Sigurdsøn/TT Bild 1 av 1

Om prosan hade ett särskilt gott år, var lyriken snarare anonym och lågmäld. Men det finns några ­undantag. Gunnar Berge sticker ut med sin systematiska under­sökning av slagord i diktsamlingen ”Slagord”. Berges poesi beskrivs som found poetry och är både skarp och vitsig språkkritik. En av de mest efterlängtade diktsamlingarna i år är Tone Hødnebøs ”Nytte og utførte gjerninger”. Med konkreta bilder och analytiska resonemang befinner hon sig ständigt i dialog med såväl samtiden som svunna poeter. Även Maiken Horn Bolsets sticker ut genom sin personliga röst i debutsamlingen ”Narr”.

”Ikke noe av dette handler om meg” är titeln på Stig Sæterbakkens postumt redigerade dagboks- och arbetsanteckningar, som han mejlade till sin redaktör i januari 2012 – samma natt som han tog ”beslutningen som ikke efterfølges av flere”, som han själv beskrivit akten att begå självmord. Ett ­sæterbakkenskt testamente? Boken är full av kuriösa och brutala biografiska upplysningar om par­relationens villkor; associationer som börjar med hans barns gummidockor och slutar i läsningar av Cortázar, Gombrowicz och Rimbaud. Boken har stort värde både som introduktion och fördjupning av författarskapet. I år utkom även antologin ”Alt menneskelig. En bok om Stig Sæterbakken”, redigerad av Vagant-redaktören Audun Lindholm, som även den erbjuder fördjupning i författarskapet ­genom en rad läsningar och eloger.

Stig Sæterbakken (1966–2012).
Stig Sæterbakken (1966–2012). Foto: Bjørn Sigurdsøn/TT
Annons
Annons

I en av anteckningarna i ”Ikke noe av dette handler om meg” minns Sæterbakken hur han som barn ställde sig i snöfallet och med öppna ögon lutade huvudet bakåt ”så godt det lot seg gjøre i vrimmelen av skarpkantete fnugg [snöflingor] og stirret oppover, oppover, oppover med verkende synsnerver i et førsøk, husker jeg, på å få øye på det stedet der snøen blir til /.../ da ville snøen ha truffet meg som en massiv vegg, og jeg sto der og tenkte så deilig det kunne vært!”. Konkreta bilder som denna, som i all sin enkelhet skiftar fokus från det lilla till det stora, och från det stora till det absurda – är något som gör att även Sæterbakkens anteckningar är stark läsning.

Bakom titeln på boken – liksom på en mycket ­sevärd dokumentär med samma namn av Terje Dragseth – ligger Sæterbakkens litterära motstånd mot jagets låsta position. Det känns fruktbart att använda hans tankar om jaget i möte med verklighetsfiktionen, som visar en mycket stark tilltro till att ”jaget” i litteraturen är ett enhetligt och intakt subjekt som går att identifiera som och reducera till det biografiska jaget. Sæterbakken utgår i stället ifrån att det är en drivkraft hos författaren att inte känna igen sig själv i verket. Att vara delvis utanför sig själv. En annan. Han hänvisar till Arthur Rimbaud och hans berömda sentens ”Je est un autre”, ”’jag’ är en annan”.

Kanske kan även följande anteckning av Sæterbakken gälla för det biografiska ”jaget” i litteraturen: ”Det er med alle ting som det er med gaffelen: deres velkjenthet er grunnen til deres fremmedhet.” Det är därmed litteraturens särskilda privilegium att producera en tvetydig sanning, en sanning som kanske kan göra oss mer kapabla till att bebo denna värld – så att vi med förnyat mod kan stirra rakt in upp den snöiga natthimlen med sæterbakkensk trotsighet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons