Annons
X
Annons
X

Jenny Maria Nilsson: Fåfängt farväl till filosofins halaste ål

(uppdaterad)

Över en lunch beslöt filosoferna Maurizio Ferraris och Markus Gabriel att en gång för alla dödförklara postmodernismen med dess relativisering av verkligheten. I var sin nya bok föreslår de i stället en ”nyrealism” för att återupprätta respekten för sanningen.

Markus Gabriel och Maurizio Ferraris.
Markus Gabriel och Maurizio Ferraris. Foto: OLIVER HOHMANN, MICHELE CALVANO

Postmodernismens era är över. Den tog slut halv två på eftermiddagen den 23 juni 2011, när filosoferna Markus Gabriel och Maurizio Ferraris åt lunch tillsammans i Neapel. Gabriel ringde in – så uttrycker han det själv – en ny era och frågade Ferraris vad de skulle kalla den nya tiden. Han behövde dessutom ett namn till en konferens ”om den samtida filosofins grundläggande karaktär” som han planerade. Ferraris föreslog ”nyrealism” och så fick det bli.

Både Gabriels bok ”Varför världen inte finns: En tankebok om filosofins grundfrågor” (övers: Jim Jakobsson, Norstedts) och Ferraris ”Manifest för en ny realism” (övers: Ida Andersen, Daidalos) inleds med denna lunch. Som ett slags filosofins Bellmanhistoria: en tysk och en italienare gick in på en restaurang och när de kom ut var postmodernismen över. Men hur låter det? Jo, som typiskt postmodernistiskt tramspelleri. Som när Marcel Duchamp dubbade en pissoar till konstverket ”Fountain” och allt förändrades. Är epoken slut eller är det bara något dessa herrar säger? Hur förhåller sig utsagan om att postmodernismen är över till verkligheten?

Det kan man inte veta. Eller så kan man det. Vi kunde kalla in den ideala observatören – allvetande, allvis och allgod – för att ge rapport i saken. Å andra sidan skulle också denna behöva röra sig bort från faktahörn till värderingszon. Om postmodernism vore en artefakt så kunde vi kontrollera huruvida den stod kvar, men nej den existerar via människors attityder, handlingar och reaktioner (den existerar i kraft av meningsfält i våra medvetanden, menar Gabriel i den nytolkning av metafysiken som han försöker sig på). Brist på rumslighet gör förstås inte något mindre mäktigt. Tänk Gud, hat eller det värde vi kommit överens om att ge de papperslappar vi kallar sedlar.

Annons
X

Medan jag skriver hör jag läsares eventuella invändningar i huvudet angående kommande formuleringar; det där är inte postmodernism. Jag försöker hämta upp en mening på Wikipedia för att få en minsta gemensamma nämnare men finner detta: ”Men vad postmodernism egentligen innebär är inte klart definierat, utan föremål för ständig debatt.” Jaha? Tack för inget.

Vi har att göra med ism-havets halaste ål. Fast inte alltid lika hal. För att alls kunna hantera postmodernism så klöv jag den i en rimlig del, som kan sorteras under vetenskapliga metoder, och en orimlig, där till exempel tron på att något är sant över huvud taget är tecken på dogmatism, som Ferraris uttrycker det. Han inleder sin bok med ett citat av psykologen och filosofen Paulo Bozzi: ”Om det på en ö finns en stor svart sten och alla invånare är övertygade – genom lång erfarenhet och stor övertalningsförmåga – att stenen är vit, förblir stenen svart och invånarna på ön förblir idioter.”

Idioter alltså. Ja, så känns det väl? Postmodernismen blev ingen befrielse. Eller blev den det? Nyss på radion hörde jag om en man som blev framgångsrik genom att låta sig fotograferas med andra framgångsrika. Ett banalt exempel, men det är just sådant postmodernismens dekonstruktionsprocess ville rå på. Hur tolkningar påverkar tillvaron, konstrueras utifrån normer, konventioner och fördomar och ibland upprätthåller destruktiva och repressiva strukturer. Det där är ju kritiskt tänkande! Något gick fel, gammal arrogans byttes mot ny, vi borde ha velat dekonstruera oss in till något ärligare men konstruerade oss i stället fram till nya sorters lögner utifrån andra maktanspråk. Kanske är postmodernismens enda brist att den så beredvilligt lånar sig till vad som helst? Till skillnad från sanningen som inte lånar sig, men ändå missbrukas och utnyttjas.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Nog med meta! Det enda mer roande än någon som funderar på huruvida jorden existerar är ett filosofiskt underbarn som funderar på huruvida jorden existerar. ”Roande” beskrev Süddeutsche Zeitung Gabriels bok som och det är den kanske, men inte särskilt stringent. Och underbarn, finns sådana? Personen Markus Gabriel existerar i alla fall, född 1980 och Tysklands yngste professor i filosofi. Han är *out there *som amerikanerna säger; lägger sig i saker, debatterar, håller TED-talk och syns i medierna.

    Så min vanligaste kritik mot filosofer – ni deltar för lite i samhällsdebatten! – gäller inte här och inte heller min näst vanligaste kritik: var mer radikal! Gabriel är så förtjust i sina egna tankar; att mejsla ut en ny metafysik är att flyga nära solen och han verkar inte ens märka att han faller ur skyn. Är underbarnsryktet blott en postmodernistisk konstruktion?

    Mupparna, ”Seinfeld”, ”Magnolia”, ”The office”, ”Inception”, ”Apornas planet” och så vidare – det är som om Gabriel enligt lag måste strössla populärkulturella referenser längs med sidorna. Skicket blir till gimmick och kombinerat med slarviga meningar som ”Tyvärr har många filosofer inte hängt med i den moderna filosofins framsteg efter Kant” framstår texten som tramsig. Nog finns illa pålästa filosofer; Gabriel själv till exempel när han formulerar sig så svepande.

    Och han borde ha hållit sig för god för att ignorera teoripresentatörens främsta uppdrag: att bemöta de uppenbara svagheterna i sina antaganden. Allt som existerar, menar filosofen, gör det genom att framträda i ett meningsfält, i sfären mellan verklighet och människa där betydelse skapas. Existens = framträdande i ett meningsfält = Gabriels meningsfältsontologi. Vilken ger honom möjlighet att inleda sina föreläsningar med det publikväckande påståendet att enhörningar, till skillnad från världen, finns.

    Men varför framträder enhörningen i ett meningsfält, men inte världen? Jo, tanken på världen, supertanken (tanken på alltihop samtidigt) som Gabriel kallar den, står i motsättning till tanken på världens avgränsade entiteter. Dessa kan inte finnas jämte supertanken i meningsfältet och vederläggs därmed. Nej, han lyckas inte göra en trovärdig formel av detta. Även om hans variant av supertanken inte skulle kunna framträda i det han kallar meningsfält, vilket jag tror den kan, så skulle varianter av den kunna det. Gabriels meningsfältsontologi kommer knappast att konkurrera ut de teorier om varandet som vi samlat på oss under några tusen år.

    Ferraris projekt är av motsatt slag, jordnära och ödmjukt, ingen ny metafysik ser här dagens ljus, utan han obducerar den postmodernism han dödförklarat och drar sedan nya streck på kartan: nyrealismens avgränsningar angående vad vi kan veta och inte. Tolkningar spelar roll, den rimliga delen av postmodernismen behålls, men det ger inte att sanningen alltid är ”sanning”, eller att sanning går att byta mot solidaritet eller andra godsaker i kampen mot det förtryck som objektivismen kan orsaka. Ferraris var Jacques Derridas lärjunge och efter det hans kompis, men ifrågasatte tidigt den skola han själv fostrats i. Det nyrealistiska manifestet är en uppgörelse inifrån och i boken sammanfattas vad han tänkt på och argumenterat för i snart 30 år.

    Postmodernism är en ism, menar den italienske filosofen, som förstärker det olyckliga och slentrianmässiga förakt vi har för ”bokstaven”, för det intellektuella, de restriktioner och regler som etablerats för att hantera tänkandet. Vi anser oss större än så, vi är sådana rebeller (läs låtsasrebeller) och föredrar ”anden” som representerar tanke och vilja.

    Vilket gestaltas både i Thomas Thorilds ord ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” och i vårt instinktiva ryggande för dessa ord. Vadå tänka rätt? Säger vem? Vad är bra med att underkasta sig makten i sitt tänkande? Nej, Thorild, liksom Ferraris, uppmanar oss inte att underkasta oss auktoritet utan att underkasta vårt tänkande den auktoritet ett kritiskt granskande av det innebär. Upplysningsideal, alltså. Bokstaven tar oss bortom andens ”jag vill, för jag känner”. Och endast det träffsäkra är normbrytande som till exempel Thorild själv när han år 1793 skrev ”Om Qvinnokönets naturliga höghet”, en feministisk skrift om kvinnors rätt till likvärdighet i samhället.

    Bokstaven är antiauktoritär medan anden öppnar för godtycke. Ett modernt exempel på det är George W Bushs regering, världens mest postmoderna enligt Ferraris, och han citerar en av de mest intressanta texter om politik jag känner till, Ron Suskinds artikel: ”Faith, certainty and the presidency of George W Bush” (The New York Times 17/10 2004). Suskind beskriver hur han kallas till en av Bushs rådgivare, som önskar förklara för journalisten att det i hans texter visat sig att han inget förstår eftersom han tror att verkligheten är något bortom makten: ”Vi är faktiskt ett imperium och när vi agerar skapar vi vår verklighet. En verklighet som ni betraktare granskar, och på vilken vi sedan skapar andra verkligheter som ni kommer att fortsätta granska.” Suskind är en man av bokstaven och rådgivaren en av anden som, skriver Ferraris, tror att verklighet är åsikter som stiger ur ”en gemenskap grundad på verkligheten”.

    **Hur förhåller sig utsagan **om att postmodernismen är över till sanningen? Är det filosofer som avgör vår ism-historia över sina lunchträffar? Nej, men postmodernismens sand håller nog på att rinna ut, oavsett huruvida Ferraris och Gabriel önskar det, och så går det med alla epoker. De försvinner, men liksom romantiken eller renässansen fanns de både innan och efter, i alla fall deras essens, som kommer ur människans karaktär.

    ”Att ta farväl av sanningen är inte bara en gåva utan gengåva som man skänker ’Makten’, utan framförallt uppgivandet av den enda chansen till frigörelse som är given mänskligheten, nämligen realismen, som motpol till illusion och mystifiering”, skriver Ferraris och vill tro att nyrealismen, som är ett närmande av kontinentalfilosofin till den analytiska, förbättrar möjligheterna till frigörelse. Timglaset vänds. Vi kan nog korrumpera vilken ism som helst, men låt oss nu för all del försöka hålla i det här.

    Annons
    Annons
    X

    Markus Gabriel och Maurizio Ferraris.

    Foto: OLIVER HOHMANN, MICHELE CALVANO Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X