Annons
X
Annons
X

Fåfängt att bråka om datalagringen

KOLUMN

Föreställ dig att staten registrerade och sparade information om vilka du talat med och när, från småprat i ICA-kön till samtal i de mest intima relationer. Detta är, översatt till telekommunikation och e-post, innebörden i det datalagringsdirektiv från EU som riksdagen röstade nej till i förra veckan. Tele- och dataföretag blir enligt direktivet skyldiga att registrera vilka deras kunder ringt, sms:at och mejlat med, vilket innebär att staten tar ett stort kliv in i medborgarnas privata sfär.

Frågan är vad den svenska riksdagen kan göra när den ställs inför ett EU-direktiv som detta – ett direktiv som en majoritet av riksdagsledamöterna är emot, och som många av dem menar strider mot grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Vad innebär det att riksdagen helt enkelt röstar nej?

Som medlem i EU har Sverige förbundit sig att implementera EU-direktiv, och den skyldigheten påverkas inte av vad den svenska grundlagen säger om skyddet för den personliga integriteten. Sedan får EU visserligen inte stifta lagar som strider mot Europakonventionen om mänskliga fri- och rättigheter, men en sådan fråga kan ta åratal att avgöra. En prövning i den överbelastade Europadomstolen för mänskliga rättigheter förutsätter i regel att någon hävdar att han eller hon drabbats av den aktuella lagen, och sedan drar sitt fall inför domstol. Dessutom ska man inte räkna med att Europakonventionen är ett säkert skyddsnät, eftersom den är en minimistandard för en mängd länder med varierande syn på mänskliga fri- och rättigheter – från Ryssland och Turkiet till Sverige.

Annons
X

Den svenska riksdagen har alltså ingen rätt att avslå EU-direktiv, varken med hänvisning till svensk grundlag, Europakonventionen, eller mänskliga rättigheter i största allmänhet. Att riksdagen röstade nej till datalagringsdirektivet räknas som ett brott mot EU:s fördrag och innebär att vi blir skyldiga att betala en straffavgift. Utifrån liknande fall i EU-domstolen (praxis är inte alldeles enhetlig) kan man förmoda att det rör sig om cirka 17 miljoner kronor, och sedan 141 000 kronor per dag för varje dag vi dröjer med implementering. Förr eller senare blir riksdagen alltså tvungen att ge vika, förutsatt att man inte tycker att vår protest är värd några undersköterskelöner i veckan.

Och frågan är vad Sverige egentligen protesterar mot. Direktivet, som har baxats fram av medlemsländernas regeringar och röstats igenom i Europaparlamentet (där svenska väljare utser 18 ledamöter av 736), kan formellt inte stoppas av våra folkvalda. Detta är en beslutsordning som har beskrivits som en förutsättning för att Europasamarbetet ska fungera smidigt.

Nu verkar riksdagens betänkligheter inte gälla den odemokratiska beslutsordning som ligger i hjärtat av EU-samarbetet. Istället gör man klart att man just den här gången inte tänker hålla sig till de regler som gäller, och förmedlar på så vis intrycket att man har en makt och ett inflytande som Sverige för länge sedan har lämnat över till EU. Vi får se hur dyrt den populismen i slutänden kommer att stå oss.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Paulina Neuding är chefredaktör för magasinet Neo.
    paulina.neuding@magasinetneo.se

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X