X
Annons
X
Recension

Regissören Fadermord och kärleksbrev

LIV OCH DIKT "Regissören" är en surrealistisk fantasi om Ingmar Bergman vid tiden för inspelningen av "Nattvardsgästerna". Uppsluppen och djupt gripande, vanvördig och kärleksfull - romanen liknar ingen annan jag läst, skriver Carl-Johan Malmberg.

Att konstnärer intresserar sig för andra konstnärer är en självklarhet. Men hur ser intresset egentligen ut? Och hur talar man om det? Kanske är området minerat, fyllt av fallgropar, åtminstone om konstnärerna lever sida vid sida, i samma tid och kultur. En tänkvärd fundering över det svårbeträdda fältet gör Paul Valéry i sin bok om målaren Degas: ”Man frågar sällan efter arten och vikten av sambandet mellan de äldre och de unga i ett visst skede. Beundran, avund, missförstånd, sammanträffanden, manér som överlåts och försmås, ömsesidiga omdömen, ömsesidig avsky, förakt fula knep... Allt detta som skulle utgöra ett av de livfullaste perspektiven på intelligensens komedi vore värt att inte förtiga.”
Alexander Ahndorils roman Regissören är ett av de mest spännande bidragen till intelligensens komedi som gjorts i vårt land under senare år. Här exploaterar en konstnär en annan, nu levande - ironiskt, vanvördigt eller kärleksfullt,
insiktsfullt; ”Regissören” är i många stycken så underfundigt glidande att den möjliggör båda läsarterna.
Ahndoril skriver om Ingmar Bergman i romanform. Och i linje med idén om romanen som den genre som ständigt förmår vidga sina gränser liknar den ingen annan jag läst. Den är bitvis uppsluppen, bitvis djupt gripande, en surrealistisk fantasi om IB vid tiden för den mödosamma tillkomsten av filmen ”Nattvardsgästerna”, skriven mer i Bunuels lättflytande anda än i Bergmans egen mer tungfotade. Boken hade kunnat heta ”I huvudet på Ingmar Bergman”, fast huvudet i så fall också är Ahndorils eget, liksom regissören i titeln också är Ahndoril själv. Här får han möjligheten att förvandla Bergman till sin marionett eller åtminstone till sin skådespelare, en maktutövning som föremålet nyligen reagerat mot i en tv-intervju där han inte utan motsägelser dömer ut boken som både ointressant och förödmjukande.

Men det är konst det gäller, och uppfinningsrik sådan. Ahndoril uppfinner vad som äger rum i Bergmans liv
med sina närmaste, med hustrun Käbi Laretei, med modern Karin, och framför allt med fadern Erik, som Ingmar förgäves försöker tala med - eller annorlunda uttryckt, som han inte ens i sömnen kan upphöra att tala med. Förhållandet mellan Erik och Ingmar är bokens dramatiska nav, en son söker bekräftelse från en far som hela tiden viker undan. Av blyghet, oförståelse, förakt? Den försoning som till sist kommer till stånd är i varje fall både ömsint och vackert skildrad.
Men "Regissören" är inte bara fri fantasi. Den är också fiktiv biografi. Ahndoril är påläst; material från Bergmans egna böcker, föräldrarnas minnen, Vilgot Sjömans "L136. Dagbok med Ingmar Bergman" (en bok man skulle önska återutgiven) är på olika sätt invävda i texten. Tilltaget är på den nivån inte så märkligt, Bergmans privatliv tillhör ju sedan länge, framför allt tack vare honom själv, den kulturella offentligheten.
Liksom förstås filmen "Nattvardsgästerna", som på sätt och vis är romanens egentliga huvudperson. För boken kan också
läsas som ett stycke originell filmkritik, en fri uttolkning av en film som aldrig tillhört Bergmans populära, men som kan beundras för sin kärva stil och för några av hans starkaste scener överlag.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X