X
Annons
X

Hans Krook: Facit av ett sexseminarium

Läs mer om Streckare från 100 år

Ett seminarium med deltagare från yrkeskategorier som i sin verksamhet kommer i beröring med sexuella samlevnadsproblem har nyligen avslutats i Uppsala. Försöken till allsidig belysning ledde inte till några allmänna resolutioner, men frågor drogs fram i ljuset som egentligen borde varit lösta för länge sedan, konstaterar i denna kommentar en av deltagarna, lektor HANS KROOK.

Scen ur filmen ”Jag är nyfiken – gul” från 1967.
Scen ur filmen ”Jag är nyfiken – gul” från 1967. Foto: IBL

Efter ett tiotal sammanträden avslutades i måndags i Uppsala ett så kallat sexseminarium i regi av Kursverksamheten och under ledning av Barbro Backberger, den tappra barrikadkämpen i könsrollsdebatten. Till sin hjälp har hon haft ett antal föreläsare av högsta klass representerande sakkunskap på olika områden: medicinsk, sociologisk, juridisk expertis liksom en företrädare för RFSU har hållit informella föredrag över skilda aspekter på sexualiteten, varefter seminariet diskuterat de behandlade ämnena.

Till en början lät detta seminarium tala en del om sig, men sedan det vid dess andra sammanträde beslöts att pressen inte skulle få tillträde – närmast på grund av att det blivit löpsedelsrubriker av ting som ingen tänkt sig att protokollföra – blev det ganska tyst. Det var inte världshistoriens första sexseminarium, ett liknande hölls i samma regi i Uppsala för något år sedan, men annars måste företeelsen sägas vara något i det närmaste unikt, långt före sin tid. Att många utan att veta vad det egentligen rörde sig om haft åsikter om verksamheten har framgått av de anonyma brev som kommit till Barbro Backberger och hennes seminarium, liksom likaledes anonyma insändare i pressen – som inlägg har dessa varit värdelösa, men desto värdefullare som belägg för hur väl sådan aktivitet som detta sexseminarium utgör behövs.

Vad menas då med ett sexseminarium? Det officiella namnet i Kursverksamhetens program löd: "Sexologi – ett seminarium om samlevnad". Avsikten var att vända sig till dem som genom sin verksamhet yrkesmässigt kommer i kontakt med samlevnadsproblem. Deltagarantalet var begränsat till tjugo, och bland de sökande utvaldes en representativ fördelning på skilda grupper: läkare, lärare, jurister, sociologer och psykologer. Genom att begränsa deltagarantalet möjliggjordes också krav på en till ansökan bifogad meritförteckning, detta för att säkerställa att de som deltog gjorde det på seriösa grunder. Genom urvalet av deltagare kom seminariet att täcka största delen av de yrkeskategorier som professionellt kommer i direkt beröring med yttringar av sexuella problem.

Annons
X

Nu låter det sig visst sägas att sexualproblem är något som alla människor kommer i beröring med, men det var inte i första hand den enskilda individens lösande av hithörande problem som var på tapeten, utan snarare den allmänna attityden till ämnessfären – hur bör man tala om sexualia med mer eller mindre främmande personer? Vilken ton skall man hålla, skall man använda sitt auditoriums egen terminologi, eller bör man begagna medicinska facktermer? Hur mycket vågar man säga, skall man meddela en censurerad och friserad "sanning", eller bör man helt öppet berätta allt, så långt man nu vet? Dessa och liknande frågor tränger sig på envar som på ett eller annat sätt har att göra med sexualupplysning eller annan diskussion av sådana frågor.

Hela ämnessfären har kommit i en ny dager genom vår tids allt annat överskuggande problem – befolkningsexplosionen. Därvidlag erbjuder ju en definitiv lösning av preventivmedelsfrågan den enda skönjbara möjligheten till motanfall. På detta område befinner vi oss mitt uppe i en högst expansiv fas, där nya metoder ideligen kommer till. Till helt nyligen fanns i princip bara två möjligheter, att antingen mannen eller kvinnan vidtog åtgärder, kemiska eller mekaniska, för att hindra en befruktning – idag är det möjligt för kvinnan att genom p-piller omöjliggöra en befruktning, eftersom de ger hypofysen samma information som hormonerna från ett nybefruktat ägg. Just nu står vi inför möjligheten att med hjälp av plastspiraler eller a-piller omintetgöra en inträffad befruktning – såväl spiralen som andra i livmodern införda ting åstadkommer en effekt snarlik skrapning, och a-pillren hindrar det befruktade äggets inbäddning i livmoderslemhinnan. Men här kommer vi i konflikt med lagen – i och med att ett ägg är befruktat anses ett foster föreligga. Man kan tycka att denna lag är föråldrad, men det ligger i sakens natur – lagarna kan rimligtvis inte föregripa utvecklingen.

Denna artikel var införd i SvD den 28 april 1967. Foto: SvD:s arkiv

"På vad sätt är det svårare att tala med ungdomen i skolan om sexualiteten än om religion eller politik?" frågade en av de deltagande juristerna oss lärare vid ett tillfälle. Svaret på frågan kan man säga ligger i hans egen närvaro vid seminariet. Vem kastar sig nyfiket över en bok om levern, dess byggnad och funktion, och vem känner sig speciellt lockad av att få se ett bildband över tolvfingertarmens verksamhet? Å andra sidan är det nog att förenkla saken alltför långt att påstå att det rör sig om ett enda organsystems byggnad och funktion – sexualiteten kan och får inte betraktas isolerad som en enskild företeelse i sig utan som något som ingriper i nästan alla livets sammanhang – men det är svårt att få ämnet allsidigt belyst. Målet för detta seminarium var just att försöka överbrygga dessa svårigheter så långt som möjligt.

Allt som rör sexualiteten löper stor risk att bli ensidigt behandlat – själasörjaren ser det som en enbart etisk fråga, läkaren anlägger medicinska aspekter, juristen ser på dithörande frågor med lagboken i hand – men många kategorier tillsammans kan åtminstone göra ett försök att få fram en syntetisk bild, som i bästa fall blir som ett partitur, där varje stämma är lika betydelsefull för helheten.

"Könslivet är väl ändå vars och ens privatsak", säger mången, men det är ingalunda sant. Det är tvärtom i högsta grad en social funktion och aktivitet det rör sig om. Vi kan inte komma förbi de frågor av allmängiltigt intresse som sexuella problem skapar, även om det är uppenbart att många skulle vilja det. Det är bara att helt enkelt slå fast att alla människor har ett sexualliv, som de vet alltför lite om, vare sig det är svagt eller starkt, normalt eller abnormt. I förhållande till nästan alla andra sidor av livet är forskning och studier här ett försummat område, lämnat helt öppet och fredlöst för snart sagt vilken saklöshet och okunnighet som helst. Klåpare av alla slag och tyckare av alla tänkbara skolor har haft ett fritt fält att härja på och ventilera sin egen såväl erfarenhet som oerfarenhet, i båda fallen ganska oberoende av fakta – ty sådana är fortfarande svårtillgängliga. Den svåra bristen på svenskspråkig facklitteratur i ämnet beklagades livligt av seminariet.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

De av deltagarna som hade personlig erfarenhet av att ge sexualupplysning åt barn och ungdom tyckte att detta i allmänhet mötte överraskande positiva gensvar – däremot ansåg flera att föräldragenerationen ofta nog kunde önskas ha en positivare attityd och möjligen rent av vara i stort behov av information för egen del.

Man kan ibland få höra den ganska häpnadsväckande tanken framförd, att sexuell upplysning inte kan vara nyttig, den skulle öka risken för begående av icke önskvärda handlingar av sexuell art. Man behöver emellertid bara tänka på effekten av att närmare känna till hur en bilmotor är byggd och hur den fungerar: känner man till det är man bättre skickad att köra bil, men ingenting säger att man skulle bli någon större trafikfara genom denna kunskap. Man får inte förväxla olämpligheten i att sätta en gryende fetknopp i konditorlära med att som självklart anse att var och en som får lära sig något om sexuallivets mysterier automatiskt är en presumtiv Casanova.

Men att uttalanden av detta slag kan göras än i dag beror naturligtvis också på den eftersläpning som präglar en stor del av vår begreppsvärld: vi som nu är i övre medelåldern är jämnåriga med drottning Victorias barnbarnsbarn, och vi dras alltjämt med ett omfattande arv från hennes tid och dess anda, som tycks vara i högre grad vägledande för våra ställningstaganden än omsorgen om kommande släktled. Vi måste lära oss inse att det vi har att lära ut till ungdomen kan vara förlegat stoff vid den tidpunkt då vi blivit så gamla att vi kan uppträda som auktoriteter .Vi måste i stället lära oss att blicka framåt, vilket visst inte behöver innebära att man fjäskigt anammar ideal som tiden råkat kläcka och om vilkas hållbarhet man ingenting kan veta.

Sverige åtnjuter ett slags egendomligt anseende som syndens speciella hemvist – ett svårt misstag, inte bara därför att "synden" sannolikt inte florerar mer här än någon annanstans utan även därför att den till sitt innersta väsen är så föga kartlagd, så lite undersökt och följaktligen lite känd. Ordet "synd" är ett lindrigt talat vagt begrepp som närmast täcker något som är lite kokett, lite roligt och lite fult. Men det som givit vårt land internationell ryktbarhet i detta sammanhang är nog egentligen snarare den relativa öppenhet med vilken saker och ting kan diskuteras, plus naturligtvis sådant som Elise Ottesen-Jensens pionjärinsats som upplysare samt vår ogenerade handel med preventivmedel, alltjämt otänkbar i de flesta länder. Det förtjänar påpekas att Sverige i detta sammanhang vid sidan av Israel och Japan har den liberalaste lagstiftningen i världen – vilket naturligtvis är ett uttryck för samma anda. Att därvidlag tala om synd är i sanning att blanda ihop orsak och verkan.

Som diskussionsunderlag – förutom de hållna föreläsningarna – använde seminariet två debattböcker, nämligen dels Bertrand Russells "Äktenskap och moral", dels "Samlevnad i överflöd", utgiven av RFSU och tillägnad Elise Ottesen-Jensen på hennes åttioårsdag. Inför Russells namn studsar man ofrivilligt, särskilt med tanke på att denna hans bok utkom för första gången 1929 – Bertrand Russell och Barbro Backberger, är det inte ganska långt mellan dem? Den som idag läser Russells bok måste emellertid häpna över hur modern den verkar – man kunde lätt bringas att tro att den är skriven i våra dagar. Detta beror delvis på att den verkligen var ett för sin tid mycket framsynt arbete, som lätt kan frambringa misstanken att världen danats efter Russells anvisningar och faktiskt blivit sådan som han tänkte sig den för trettioåtta år sedan, men frågan är om inte sanningen är ännu värre: att steget från Russell till Backberger faktiskt bara är ett tuppfjät därför att det hänt så mycket mindre än de flesta tror – i varje fall på detta område. Om vi jämför utvecklingen inom otaliga andra fack måste vi inse att kunskapen om vårt eget könsliv inte utvecklats i takt med tiden i övrigt.

Men Russells bok förmedlar en sund och frisk syn på sexuallivet och dess problem, alltigenom aktuell än i dag. Han säger: "Om vi åter försöker att i den moderna världen ånyo ge styrka åt de gränser som varit möjliga under ett tidigare skede, leds vi till orimligt inskränkande åtgärder, mot vilka den mänskliga naturen snart skulle göra uppror. Detta är tydligt att vi, vilka faror och svårigheter vi än går till mötes, måste finna oss i att världen går framåt i stället för tillbaka." Detta är lika aktuellt idag som det var 1929. Att vi inte riktigt hunnit fatt vår egen tid härvidlag beror naturligtvis till stor del på den höga vall av fördomar som vi omgärdar oss med. Det idealiska tillståndet av en sund inställning till frågor av sexuell natur har vi inte nått förrän hela ämnessfären definitivt är avdramatiserad och helst så att dess olika delar ogenerat kan diskuteras inom de områden där de rätteligen hör hemma – alltjämt är risken stor för att ämnet kommer upp till behandling alltför högtidligt inramat och isolerat. Otvivelaktigt är vi på väg i den riktningen, men mycket återstår.

I RFSU:s debattbok möter man bland annat inlägg av ytterst radikal karaktär. Den yngste bidragsgivaren, lundastudenten Per Garthon, pläderar på fullt allvar inte bara för avskaffande av äktenskapet i dess nuvarande form, utan även för införande av gruppäktenskap – en i sanning bisarr tanke. Men alla extremt radikala debattinlägg måste tas för vad de är – de får inte bedömas som några realistiska framtidsvisioner, utan snarare som överdrifter avsedda att föra diskussionen framåt.

Diskussionerna på Barbro Backbergers seminarier kom ofta att präglas av en viss förvirring som är högst förklarlig – vi är helt enkelt inte vana vid att tala om dessa ting på ett naturligt, avspänt och kanske framför allt seriöst sätt. Det vilade stundom något osäkert och trevande över debatten, men å andra sidan mötte man inte något störande snusförnuft. Seminariet hade en ledig och chosefri ton, som underlättade meningsutbytet.

Självklart kan dessa seminarier knappast sägas ha löst några problem, och så högt var nog inte heller ambitionerna satta. Men det har för deltagarna dragit fram frågor i ljuset som egentligen borde vara lösta för länge sedan och som det nu blir lättare att försöka ta ställning till. Även i det progressiva Sverige släpar vi efter och bör därför vara tacksamma mot vägröjarna – men låt oss för all del gärna kritisera dem. Någon definitiv resolution kunde seminariet inte enas om – efter allt diskuterande återstod lika många perspektiv som deltagare. Den gemensamma basen av åsikter är här för oss människor mycket liten.

Laddar…
Annons
X
Annons
X
Annons
X

Scen ur filmen ”Jag är nyfiken – gul” från 1967.

Foto: IBL Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 28 april 1967.

Foto: SvD:s arkiv Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X