Annons

Merete Mazzarella:Få trumf på handen i spelet om gisslans liv

Den 1 mars 2005, den utmärglade krigsreportern Florence Aubenas ber för sitt liv i en video släppt av kidnapparna. 
Den 1 mars 2005, den utmärglade krigsreportern Florence Aubenas ber för sitt liv i en video släppt av kidnapparna.  Foto: AP

Att en stat säger ”Vi förhandlar inte” är lika dumt som att göra varje friköpning till en triumf för presidenten. Den bästa taktiken är att odla en ”strategisk tvetydighet”, enligt den nyutkomna boken ”We want to negotiate”.

Under strecket
Publicerad

Under sina sista år sa min far, som var finsk diplomat: ”Hellre skulle jag vilja bli skjuten direkt än kidnappad.” Det var 70-tal, den tyska Baader Meinhof-ligans och de italienska Röda brigadernas tid. Far dog redan 1976, lugnt i sin säng, men kidnappningarna fortsatte – särskilt stor uppståndelse blev det 1978 då Italiens före detta premiärminister Aldo Moro greps och hittades mördad i bakluckan på en röd Renault – och de fortsätter än idag. Sedan nine eleven och USA:s inmarsch i Irak har kidnappning av utländska medborgare, ofta biståndsarbetare och journalister, blivit en vanlig taktik för Mellanösterns terrororganisationer. Den mediala dramaturgin är välbekant: videorna med skräckslagna offer som rabblar upp meningar som kidnapparna förestavat och – för dem som förmår titta på dem – videor av halshuggningar. 

Och så bilder av ett helt annat slag som deras familjer släppt, fotografier av dem tillsammans med sina närmaste, alla sorglöst leende, omedvetna om vad som komma skall. Vem har inte försökt föreställa sig hur det skulle kännas att vara i deras ställe?

Annons
Annons
Annons