Recension

Radiosymfonikerna, Radiokören, Eric Ericsons KammarkörExtatisk Beethovenfinal lämnade ett minne för livet

Under strecket
Publicerad
Annons

Dir: Manfred Honeck Solister: Ruth Ziesack, sopran, Annely Peebo, mezzo, Sune Hjerrild, tenor, Georg Zeppenfield, bas. Verk av Martinsson, Stenhammar, Schönberg, Beethoven

Taktpinnens främsta uppgift är ju att leda och fördela arbetet samt att hjälpa musikerna att orientera sig. Men ett fåtal dirigenter missbrukar den för att hålla distans och positionera sin maktställning.
Det gör aldrig Manfred Honeck, ty för honom är musiken mer än ett hantverk. Ibland lägger han till och med taktpinnen åt sidan för att själsligt komma musiken närmare in på livet. Det tycks ske, när han vill förmedla en hjärteangelägenhet.
Taktpinnen fick således vila vid två tillfällen under måndagsetappen av den pågående Östersjöfestivalen. Först under hans egen kombination av ett orkesterstycke och ett a cappellaverk. Utan mellanliggande applåd tjänade Honecks klangsaftiga utförande av det andaktsfulla mellanspelet ur kantaten
Sången syftet att öppna sinnena för budskapet bakom Radiokörens transparenta klarläggning av fredens blodiga villkor i Schönbergs Friede auf Erden.
Senare kunde Honeck ha låtit taktpinnen ligga inte bara under Beethoven-nians Adagio utan även i finalen, eftersom hans textnära tolkning hade tydliga drag av religiös bekännelse.
I varje fall tog den sig uttryck i de bägge körernas smittande energi och Radiosymfonikernas oemotståndliga urkraft.
Men här behövdes taktpinnen eftersom Honneck tagit risken att låta orkestern spela mot sig själv i en upptagning, som långsamt intonerades under marschavsnittet.
Ändå blev det i den följande fugan slitningar som kunde hävas först med en kraftansträngning. Men den avslutande extasen hos solister, kör och orkester lämnade ett minne för livet.
Med sin klatschiga ridåöppning, sina big band-synkoper och fritonala andningspauser lämpar sig beställningsverket - Rolf Martinssons robusta Open mind opus 71 - som öppning på många slags konserter. I viss mån också för Honecks
mångtydiga Beethoven-tolkning vars vacklande trygghet i rytmen kompenserades av en skapande oro som kanske oavsiktligt också uttryckte ett slags open mind: var finalens uppmaning om glädje en vädjan eller en order?

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons