Recension

Infinito neroExtas och besatthet i unikt musikprojekt

Under strecket
Publicerad
Annons

Trafiken på Älvsborgsbron ger med jämna mellanrum upphov till ett metalliskt rosslande som tränger ner i den viskande, väsande musiken. Det före detta pannhuset Röda sten, en bastant tegelkub, ligger vid brons ena fäste i Klippans kulturreservat. Trafiken rör sig högt ovanför våra huvuden. Här, i en stor, suggestivt belyst och något utkyld betongkatedral, spelar man upp ett slags musikdramatiskt collage med musik av den briljante italienske tonsättaren Salvatore Sciarrino.
Sciarrino har visserligen skrivit ett flertal djupt originella operor, men föreställningen Infinito nero är egentligen något annat. Den renässanslodande sångcykeln Le voci sottovetro, med sina försiktiga Carlo Gesualdo-bearbetningar, varvas med Kent Anderssons lekfullt
ögonbrynshöjda läsning av brev skrivna av den intill vansinnets rand hypokondriske 1500-talspoeten Torquato Tasso.
Avslutningsvis spelas Infinito nero som är en scen för sopran och kammarensemble.
Verken, sammanfogade just så här, finns för övrigt på skiva (Kairos/CDA), och spelades även upp enligt samma modell av Bruno Ganz och sopranen Sonia Turchetta vid Salzburg-festivalen för fem år sedan. Att man nu introducerat detta i Sverige är förstås en liten sensation och ett alltigenom beundransvärt initiativ.

Annons

Sciarrino själv har kallat Infinito nero för ”extaser i en akt”: det handlar om nunnan Maria Maddalena de”Pazzis uppenbarelser. Orden rabblas fram, maniskt, hackande entonigt och i plötsliga utbrott. Ordsspottandet slår mot den tunna fond av glesa väsningar och det säregna billjudskomponerandet som är en så delikat utarbetad Sciarrinoingrediens, precist förmedlad av den lilla kammarensemblen under ledning av Jerker Johansson.
Den mjukt renässansklingande Le voci sottovetro bygger upp mot den
radikalt asketiska, bitvis kusliga ljudvärld som frammans i Infinito nero. Monica Danielsons sång vrids i samma andetag över från det svalt distanserade till det besatta. Det är en förvandling som känns i rummet.
I formellt dramaturgisk mening finns här möjligen ett behov av något som även leder därifrån, något mer än det rytmiska - och förvisso slående Sciarrino-idiomatiska - metallrosslande som bron fortsätter att ge ifrån sig sedan musiken tystnat och betongkatedralen lagts i oändligt mörker, i ett ”infinito nero”.
Men det är ett beundransvärt projekt som regissören Ola Beskow iscensatt med stor lyhördhet. Självklart borde detta få ett fortsatt liv efter de blott fyra föreställningarna i Göteborg, som nu är över.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons