Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

Explosivt pianospel

Dirigent: Tugan Sokhiev Solist: Alexander Toradze, piano Verk av Prokofjev och Berlioz

Ett plus i kanten till Radiosymfonikernas programsättning som nu undviker de allra vanligaste solokonserterna. Av Prokofjevs pianokonserter gavs i veckan den femte, efter paus kompletterad av Berlioz Symphonie Fantastique.
”Musikens enfants terribles” var programrubriken. Prokofjev betraktades visserligen med sin excentriska musik som ett störande element i tsarens Ryssland, men av det västliga avantgardet sågs han som epigon och konservativ. I sovjetstaten glättade han sin stil mot det mer folkliga.
I sin femte pianokonsert, väl mottagen 1932 då den uruppfördes av Berlinfilharmonikerna med tonsättaren som solist, försökte Prokofjev förena en publikvänlig enkelhet med avantgardistiska krav. Det är ett substansrikt verk där pianostämman integreras i orkestersatsen i tre toccataliknande satser och två mer lyriska.
Med Alexander Toradze som solist på torsdagen blev det åter en
anknytning till Berwaldhallens favorit Valerij Gergiev, då dessa två samarbetat i en lyckad komplett inspelning av pianokonserterna. Ett extremt skärpt och distinkt pianospel, närmast explosivt i toccatapartiernas frenetiska motorik. Tugan Sokhiev pressade fram en ovanlig volym och kraft i stråkarna i Larghettot. Sammantaget ett framförande av hög kvalitet. När Toradze efter utfört uppdrag tilldelades den obligatoriska presenten skänkte han chevalereskt snapsglaset till dirigenten.

Femsatsigheten och det positiva mottagandet vid uruppförandet är väl det enda som förenar Prokofjevs femte pianokonsert med Berlioz Symphonie Fantastique. I linje med Victor Hugos programformulering av den franska romantiken byts det sköna ut mot det karakteristiska i denna ”Episod ur en konstnärs liv”.
Det måste ha varit en berusande upplevelse att höra detta överspända kärleksdrama den första gången. Med dåtida celebriteter som bland annat den 19-årige Liszt i publiken utbröt applåder mitt i den fjärde satsen, ”Marschen
till avrättningsplatsen”. Men Sokhievs tolkning kändes inte särskilt inspirerad, den fångade en del av lidelsen, men inte drömmarna i första satsen. För hetsigt spel för ofta, inte heller atmosfären i balsatsen och den pastorala satsen träffades särskilt övertygande. Det blev dock, som förväntat, bättre i de två sista, opiumberusade satserna. Men ingen höjdare.

Annons
X
Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X