X
Annons
X

Annagreta Dyring: Experter på att ta från de fattiga

Läs mer om Flykten till Europa

Flyktingskatastroferna på Medelhavet har riktat ljuset mot den människosmuggling som pågår i regionen. En färsk italiensk ­studie kartlägger hur smugglingen är organiserad och visar att ­girigheten triumferar där människorna är som svagast.

Båtflyktingar från Libyen anländer till Sicilien den 6 maj.
Båtflyktingar från Libyen anländer till Sicilien den 6 maj. Foto: Antonio Calanni/AP

I diskussionen om flyktingkatastrofernas orsaker har fokus hamnat på smugglarna. Vad vet vi om dem? Länge visste vi endast att de skötte transporterna på Medelhavet men ingenting om deras globala räckvidd och deras metoder.

Tack vare ett ambitiöst forskningsprojekt har vi nu bättre grepp om människosmugglingen. Två italienare, Andrea Di Nicola, docent i kriminologi vid universitetet i Trento och journalisten Giampaolo Musumeci, har gett sig i kast med att undersöka smugglarnas metoder. I två år har de sökt upp och intervjuat dem. ”Hur är de organiserade? Vilka vägar väljer de och vilka pengar handlar det om?”

Di Nicola och Musumeci har besökt Tunisien, ­Libyen, Egypten, Uganda, Frankrike, England, Kroatien, Slovenien och Turkiet. Frågorna har inte enbart ställts till smugglare och flyktingar, utan också till företrädare för rättssystemet i Italien. Resultatet redovisas i boken ”Confessioni di un trafficante di uomini” (En människosmugglares bekännelser; Chiarelettere). Andrea Di Nicola har som forskare specialiserat sig på människosmuggling, trafficking och prostitution, medan Giampaolo Musumeci ­bevakar Östafrika.

Annons
X

Både asylberättigade och de vi kallar illegala flyktingar sätter sitt hopp till smugglarna, som i sin tur skapar sig enorma förmögenheter. En intervju som tydligt anger vilka pengar det rör sig om är ­mötet med ”Ohran”, en gråhårig man i 50-års­åldern som ställer upp under förutsättning att han slipper skylta med namn och bostadsort. Han är flyktingsmugglare i Turkiet.
Ohran berättar hur han rekryterades. ”De lockade med feta stålar men blev snabbt hotfulla och sa att de visste vad mina söner hette”, säger han. Segelbåten hade hans boss köpt för 50 000 dollar. Ohran seglar under amerikansk flagg för att undgå uppmärksamhet. Först samlar en ”organisatör” ihop flyktingar i södra Turkiet. Där väntar syrier, kurder, palestinier, bangladeshier, afghaner och pakistanier. Ett trettiotal förs till någon av Istanbuls nedlagda fabriker. Organisatörens taxa är 2 000 dollar per flykting. Bossen, som heter Muammer Küçük men kallar sig Muhteşem Türk, samlar in sin del, det vill säga runt 3 000–5 000 dollar per flykting, och lagrar summan på runt 150 000 dollar hos en juvelerare ­eller i ett växelkontor i Istanbul (som får provision).

I lagerlokalen finns fem eller sex vakter som alla kräver 20–30 dollar var per flykting. Efter en tid transporteras gruppen till kusten i minibussar, medan inhyrda ”spanare” i egna bilar åker för att varna för eventuella poliser och kolla var och hur gruppen bäst kan lastas ombord. Spanarna tjänar 700-800 dollar per insats. ”Jag gör 5–6 överfarter till Italien per sommar och tjänar 10 000 dollar per gång, och lika mycket får min gast”, säger Ohran. En allt-i-allo ombord bunkrar och fördelar vatten och mat. Den mannen tar 5 000 dollar per överfart. Dessförinnan måste han smörja hamnfunktionärerna; en korrupt hamnkapten kan tjäna 40 000 svarta dollar per säsong. Ohran tvingas ta ombord uppemot 35 flyktingar i båten som är dimensionerad för nio personer. När flyktingarna är framme i Italien betalas lönerna ut till övriga i nätverket.

Ohrans boss Muammer Küçük äger hundratals fastigheter i Izmir och har två hustrur. Officiellt är han mobilförsäljare. Så långt Ohrans berättelse.

Flyktingtrafiken till Italien och via Italien till and­ra länder pågick länge utan att det italienska polis­väsendet engagerade sig nämnvärt. På 90-talet saknades dessutom tillräckligt lagstöd i jakten på smugglarna, och den dåvarande italienska maffiapolisen hade fullt upp med sina utmaningar. Inte förrän 2009 tillkom en skrivning som gjorde tydligt att ”kriminell verksamhet i syfte att främja illegal invandring” kunde lagföras i landet.

Vi har att göra med ett gammalt fenomen. En i det närmaste historisk smugglarboss gäckar fortfarande det italienska rättsväsendet, trots vittnesmål från infångade underlydande. Mannen heter Josip Lončarić. Han är kroat och har i sin frånvaro dömts i italienska domstolar till 20 års fängelse.

Flyktingsmugglingen under Lončarićs ledning gick både över Medelhavet och i gränstrakterna mellan Slovenien och Italien, där han kände var­enda småväg. Hans båtlaster gick olika rutter från Turkiet, Albanien och Nordafrika till Italien. Successivt ökade kundunderlaget i Kina, Bangladesh, Filippinerna och Rumänien. Italienska utredare beräknar att Lončarićs organisation fram till sekelskiftet förde in cirka 35 000 flyktingar per år till Italien.

Majoriteten av dem som i dag an­litar smugglarna är människor som flyr från krig och förföljelse och fattigdom. Stora skaror flyr krigshärdarna i öster, över Turkiet till Grekland, där de slussas över gränsfloden Evros. I  dag sker detta med livet som insats sedan de grekiska myndigheterna börjat bygga höga stängsel längs floden. Här har lokala ­affärsidéer uppstått. Grekiska bönder som har mark längs Evros har börjat hyra ut trygga strandområden för flyktingar att gå i land på, mot en summa av 500 euro per flykting.

De flesta medierapporterna handlar om flykten över Medelhavet till Lampedusa. Båtarna kommer från många håll, också från Tunisien. En kraftigt byggd man som kallar sig Emir är sedan länge smugglarboss i Tunisien med bas på ögruppen Kerkennah. Han är stolt att bli intervjuad och fram­ställer sig själv som en respekterad man som alla, inklusive polisen, är rädda för. ”Fram till 2011 gick affärerna som tåget”, säger Emir, och italienska beräkningar styrker hans ord. Under det året hade 500 båtar startat från Tunisien, de flesta från Sfax och Kerkennah. År 2012 skärptes den tunisiska polis­kontrollen och straffen hårdnade. Men Emir har fortsatt. Nu har han ett par agenter på land och två kaptener anställda.

Emir tvekar inte att använda våld. ”De ska veta vem som bestämmer”, säger han. ”En tunisisk flykting som beväpnat sig genom att gömma ett rakblad i munnen satte jag på plats”, berättar Emir. ”Han fick ett par ordentliga snytingar så nosen sprack. Sedan blev det lugnt. Nu är det svårare med smugglingen”, muttrar han, ”straffen har höjts, man måste vara ytterst väl förberedd, fast poliserna brukar blunda ibland. De vet var de har mig.”

En helt annan självbild har smugglaren El Douly i Egypten. Han säger sig ha en vanlig reseservice, låt vara dold för insyn. Alla medarbetarna jobbar ­hederligt och självständigt, betonar han. ”Om­rådeschefer” skaffar kunder i flera afrikanska stater. El Douly är sin egen HR–chef och ­rekryterar med stor noggrannhet investerare, förvaltare, penningtvättare, bilförare och kaptener. I samarbete med libyska kollegor skickar han kunderna till Lampedusa. ”Det händer att båtar förliser. I vissa egyptiska byar finns föräldrar vilkas flyende barn drunknat. Där hatar de mig. Där får ni inte säga att ni känner mig. Då dödar de er.”

El Douly verkar skapa en viss förundran hos intervjuarna. Här träffar de en välutbildad och slagfärdig man med världsvan framtoning som är uppdaterad och läser internationell press. Vi måste göra vårt bästa, alltid tänka på våra kunder, säger El Douly. Han månar om sitt affärsrykte, men i hembyn får de inte veta vad han sysslar med, ”där måste jag vara ärbar”.

En missionär i Uganda nyttjar också två fram­toningar. Han kombinerar en lönsam människosmuggling på heltid med predikningar i kyrkan på söndagarna. Det är en man med hög status som går hem bland politiker, tjänstemän och NGO:er. Han skickar asylsökande till Europa mot en ersättning på upp till 8 000 dollar per person.

Vissa smugglare ägnar sig helt åt illegal invandring. En viss Kabir röjer följande sätt att föra in ­afghanska män till Italien. Männen registreras i förväg som tänkta säsongarbetare i jordbruket söder om Rom. Kabir betalar bönderna 1 500–3 000 euro om de åtar sig att fejka anställningarna. När invandrarna landat i Fiumicino måste de genast förstöra sina pass och stajla om sig till slitna och utfattiga båtflyktingar. I asylkontoret uppger de sig vara förföljda pashtuner. Som säkerhetsåtgärd har de lärt sig säga några fraser på Pashtu. I regel får de asyl, och Kabir håvar in upp till 4 000 euro per person. En annan modell tillämpas när smugglingen gäller att ta sig över Kanalen till England. Från Dover smugglas immigranterna i lastbilar. För att inte flyktingarna ska avslöjas av värmekamerorna i den engelska tullen lindar smugglarna in männen i aluminiumfolie eller placerar dem i sovsäckar fyllda med is.

Den faktaspäckade boken har väckt stort intresse, också i EU-kretsar. För första gången skildras flyktingsmugglarnas intrikata arbetsmetoder och de enorma summor de tilltvingar sig av utsatta människor. Girigheten triumferar där människorna är som svagast. Bakom den redovisande stilen märks författarnas engagemang. ”Det här vill vi berätta. Så här går det till därute.”
I dessa dagar diskuterar EU flyktingsituationen på Medelhavet och olika sätt att hindra människosmugglingen till Europa.

Politikerna famlar efter förhållningssätt och samförstånd. I ett samtal nyligen med Andrea Di Nicola bad jag honom ge sin syn på EU:s plan på militära insatser utanför Libyen. Han är kritisk: ”Europaunionen sätter in en enkel standardlösning på ett mycket komplext problem. Den kan möjligen betyda något på kort sikt men ingenting på längre sikt. Människosmugglingen pågår inte bara i Libyen, den är global. Smugglarna är flexibla. De kan ändra sina modi operandi mycket snabbt. De kommer att anpassa sina metoder och vägar och fortsätta dränera de fattiga och krigsdrabbade länderna på pengar och människor.”

Förra veckan avslöjade Wikileaks EU:s hemligstämplade libyska insatsplan. Fokus ska inte ligga på att rädda människoliv, utan på att förstöra smugglarnas affärsmodell, vilket kan komma att innefatta militär närvaro också på land. Behovet av strategiskt genomtänkt information till allmän­heten betonas särskilt.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Båtflyktingar från Libyen anländer till Sicilien den 6 maj.

Foto: Antonio Calanni/AP Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X