X
Annons
X

Iréne Sjögren: Experiment med små människor

Frågan om barnuppfostrans mål och metoder har många aspekter – inte minst kärlekens livsavgörande betydelse och hur den kommer in i kollektiva former av barnavård. Aktuell litteratur i ämnet behandlas här.

Anders Wiklund/TT
Anders Wiklund/TT

Kalifen av Bagdad Harun ar’raschid, "den rättrådige", har blivit prisad som en fromsint och frikostig man i Tusen och en natt. I verkligheten skall han ha varit en cynisk tyrann och krigare, samtida med kejsarna Karl den store respektive Nikeforos av Konstantinopel; han dog år 809.

Mellan sina krigiska bedrifter samlade kalifen omkring sig dåtidens främsta vetenskapsmän och konstnärer vid hovet i Bagdad. Där kom han också att bedriva en märklig form av klinisk forskning. Harun ar’raschid var speciellt intresserad av det mänskliga språkets härkomst. Var det på grekiska, hebreiska eller latin som Adam och Eva talade med varandra i Eden?

Kalifen hade en teori om hur man skulle få svar på frågan. Urspråket måste, menade han, uppstå igen om människan från början varken får höra sitt modersmål eller något annat talspråk. Kalifen sökte omsätta sin teori i praktiken på följande vis. Först lät han inreda en välutrustad klinik (av grekiskans kline, säng) inom vänstra flygeln till palatset i Bagdad. Sedan uppmanades landets föräldrar att komma med sina nyfödda barn till kalifen. De barn som blev antagna utlovades få den yppersta vård, rikligt med mat, kläder o.s.v. och en kunglig fostran.

Annons
X

Många föräldrar menade att de inte hade möjlighet att ge sina barn samma fina start i livet som kalifen. De hade inte stort annat att komma med än kärlek och fostran enligt konstens regler och beprövad erfarenhet.

Det blev därför inga svårigheter att fylla den fina kliniken. Kalifen utvalde själv ett hundratal av de präktigaste barnen från skilda samhällsklasser och olika delar av landet. Barnen togs väl om hand av välnärda ammor och sköterskor, som övervakades av de främsta läkarna i landet. Hela personalen hade fått ett strängt förbud: Ingen fick yppa ett enda ljud under tjänstgöringstiden vid kliniken. Ingen fick heller kela med sina skyddslingar. Ty den som kelar med någon kan svårligen undgå att nynna eller säga något.

Kalifens befallningar följdes till punkt och pricka. Likväl blev aldrig hans nyfikenhet stillad. Ty jollret från barnen tystnade snart.

Inte ett enda av dem nådde den ålder då människan i normala fall börjar tala. Samtliga dog som spädbarn.

Anekdoter med liknande innehåll har genom tiderna tillskrivits också andra stormän än den sägenomspunne kalifen. Bl.a. har Fredrik den andre på 1200-talet uppgivits bedriva likartad form av barntillsyn med dödlig utgång.

Men inte förrän kring mitten av 1900-talet har dödsorsakerna bakom de makabra experimenten börjat klarna. I en medicinsk tidskrift sägs det att barnen vid kalifens klinik lidit brist på "moderskärlekens vitamin"; "dödsorsaken var hunger, men inte lekamlig hunger utan hunger efter kärlek".

Trots att världslitteraturen från början till nu vimlar av kärleksskildringar, har den livsnödvändiga kärleken inte givits någon vetenskaplig förklaring. Den har inte blivit analyserad eller formulerad i teorier, som kunde bli till vägledning inom pedagogiken. Därför fortsätter vi liksom tidigare att söka älska och utveckla varandra och barnen så gott vi kan, ledda av sunda förnuftet och känslan (som har sitt "huvudsäte" i högra storhjärnshalvan). Detta gör vi oberoende av om barnen fostras i familj eller inom större kollektiv. Och vi riskerar att åsamka dem mer eller mindre svårartade bristtillstånd och skador för livet om vi – i likhet med kalifen – ensidigt söker fostra barnen i enlighet med teorier (som formuleras i den vänstra storhjärnshalvan).

Bl.a. om sådana psykiska bristsymtom skriver lektorn i utvecklingspsykologi vid Köpenhamns universitet, Inger Bernth, i en intressant och faktarik översikt över dagens vetande om Institutionsbarn och hemmabarn (Wahlström och Widstrand, cirkapris 33:-). Boken har blivit oförtjänt lite uppmärksammad sedan den för några år sedan blev översatt till svenska av Synnöve Olsson och fackgranskad av Kerry Persson.

Den kom för sent för att bli refererad av Barnstugeutredningen (SOU 1972:26-27) och kanske lite för tidigt för att tas med i debatten som följt Barnmiljöutredningens betänkande och dess bakgrundsrapporter (SOU 1975:30-38).

Inger Bernth tar inledningsvis ett rejält kliv bakåt i tiden. Hon berättar t.ex. om Lykurgos uppfostringsexperiment i det gamla Sparta, som gav underlag för teorin att skilda uppfostringsprinciper tidigt i livet kan resultera i att somliga vuxna blir "glupska och argsinta, andra duktiga och tillgivna". Men experimenten gällde då inte människor utan hundar.

Kvinnorna i Sparta tillät sannolikt inte sina krigiska teorimakare att experimentera med barnen.

Barntillsyn med dödlig utgång har ända in till vår egen tid varit regel snarare än undantag vid institutioner, där spädbarn vistats på heltid. Ännu så sent som år 1900 meddelade en läkare i Baltimore att bortåt nittio procent av de intagna på stadens spädbarnshem hade avlidit; de tio procenten som klarat sig hade räddats därför att de fått lämna institutionen i tid.

Barnhemsbarn har överlag verkat att vantrivas. De har ökat dåligt i vikt och blivit magra, även där den materiella vården och maten varit den bästa tänkbara. Kort tid efter intagningen har de upphört både med att vara arga och att vara glada. De har verkat irriterade, sovit dåligt, blivit alltmer tystlåtna och slutat både att jollra och skrika. Till sist har de blivit apatiska.

Somliga av dem har avlidit i infektioner, andra i något annat, och ytterligare några har dött utan påvisbara orsaker. Det gemensamma för de här barnen har varit att de saknat en älskande – och älskad – varelse, som stimulerat dem att upptäcka nya saker, någon som gjort dem glada.

I och med medicinens landvinningar efter sekelskiftet – särskilt på infektionsbekämpningens område – sjönk dödligheten något. Men snart stod det klart att flertalet barnhemsbarn, som överlevde spädbarnsåret, i gengäld visade grava tecken på utvecklingsskador.

Systematisk spädbarnsforskning började ta fart i slutet av 1930-talet. Och snart stod det klart att spädbarnet inte alls är någon passiv varelse, som nöjer sig med att förvaras och bara låta saker och ting hända med sig – vilket teoretiker tidigare antagit. Den nyfödda människan är i stället "en sökande, utforskande, nyhetssökande, meningsbildande, förutsägande, uppgiftslösande varelse".

Mycket tidigt i livet måste människan få stimulans och näring till att utveckla de olika delarna av sitt jag, både inom den vänstra och högra storhjärnshalvan. Eljest kan det uppstå bestående skador. Detta vet vi i dag, tack vare bl.a. psykologiska och medicinska studier av människan och hennes hjärna under utveckling.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

För övrigt vet vi än så länge alldeles för lite om t.ex. människans behov av kärlek, glädje och kommunikation för att kunna formulera hållbara teorier om pedagogiska utvecklingsprinciper. "Det mesta vi tror är sant om den tidigaste personlighetsutvecklingen är gissningar", säger Bruno Bettelheim i Barn i Kibbutz (W & W, 1970). Vid vård och fostran i hem och på institutioner är det vi vet och lärt av andra – och deras misstag – långt viktigare än teorier.

Inger Bernth ger levande skildringar av hur små människor betett sig och utvecklats i vitt skilda kollektiv: i familjehem, på olika barnhem, evakuerade barn under krigsåren, i kibbutzar o.s.v. Hon refererar dock inga rapporter om barnen från "Lebensborn", där hitlerrikets präktigaste spädbarn påtvingades fostran enligt nazistiska teorier.

Däremot ger hon en ganska fyllig skildring av den sovjetiska förskolepedagogiken, med positiva glimtar av hur den gestaltade sig i praktiken under slutet av 1960-talet. Hur den senare har kommit att utveckla sig skildras av Lars Ahrnkvist och Claudia Stenberg i en akademisk uppsatssamling kallad Barnpsykologi och uppfostran i Sovjet (Verdandi Debatt Prisma, cirkapris 38 kronor).

Det förskoleprogram, som utkom 1965, är i dag giltigt för samtliga Sovjets förskolor, som ansvarar för den huvudsakliga fostran av barnen: från två månader till sex års ålder. Programmet har utvecklats ur "Uppfostrings- och utbildningsarbetets allmänna principer" som formulerades 1919 genom "dekret om en enhetlig arbetsskola".

I likhet med fostran vid kalifens klinik baserar sig det sovjetiska förskoleprogrammet på teorier. I första hand på kommunismens grundläggande teorier (från mitten av 1800-talet) så som de kommit att uttolkas av dagens datorstyrda byråkrater. I andra hand, och i praktiskt avseende, har programmet vuxit fram ur Anton S. Makarenkos livserfarenheter. Makarenko var den märklige man, som på 1920-talet lyckades återanpassa halvvilda tonåringar med kriminell belastning till samhällsnyttig arbetsgemenskap.

Förskolans främsta målsättning är således anpassning till samhällsnyttigt arbete: "arbetet skall nå hög kvalitet". För förskolepedagogerna gäller det därför i första hand att "medvetet organisera och styra barnens lek så att de lär sig uppskatta arbete". De har att svara för "effektiv arbetsträning" och "kontroll" av småbarnen i syfte att forma deras "förmåga att underordna sig".

Man frågar sig hur det går för den lilla tre-fyraåring som kanske varken kan eller vill följa direktiven. Svaret ligger kanhända inbegripet i satsen att "undervisningen kräver av barnen att de bestämmer sig för att uppmärksamt lyssna på lärarens instruktioner". Något av ett hot – både mot pedagogen och barnen – kan också ligga i orden "hur läraren vill organisera undervisningen… det blir hennes sak". Målsättningen är klar och given.

"Sovjetiska barn vänjes alltså från treårsåldern att arbeta kollektivt." Barnens utbyte av sina dagar inom förskolans ram sägs vara att de får "uppleva stor arbetsglädje". Kollektiv och social samvaro vid den tid i livet, då människan normalt är individualistisk och asocial; arbetsglädje på det utvecklingsstadium då hon brukar sprudla av livslust och visa sin glädje i att upptäcka livet i sin omgivning, att utforska vilt och ohämmat. Kommer det då att bli någon arbetsglädje – glädje över huvud taget – kvar till vuxenlivet?

Om barnens behov av andra former av glädje än "arbetsglädje" talas inte i boken om dagens sovjetförskola. "Om behov" sägs helt kortfattat att "Inom sovjetpsykologin är teorin föga utvecklad på detta område".

1975 hade sjuttio procent av samtliga sovjetmedborgare i förskoleåldern – alltså från två månader och uppåt – plats i unionens daghem. Det är således ett jättelikt experiment som pågår bakom järnridån. Då dagens spädbarn har blivit vuxna får världen – kanhända – veta resultatet av det.

Kommer man då, eller kommer man inte, att kunna visa att de vuxenpedagogiska teorierna varit giltiga också inom spädbarnspraktiken?

Annons
Annons
X
Annons
X

Anders Wiklund/TT

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X