Annons
X
Annons
X

Monica Braw: Expansivt Kina har världen i sikte

(uppdaterad)

Kinas flotta spänner musklerna, och kinesiska företag armbågar sig fram på den internationella marknaden. Men Kinas alltmer offensiva utrikespolitik bygger också på anpassning.

Kinas första hangarfartyg på en testfärd. Enligt rådgivare till den amerikanska kongressen kommer Kinesiska flottan - som förutom det ryskbyggda hangarfartyget Liaoning, som moderniserats i Kina, består av nya jagare och utbåtar - att vara den största i västra Stilla havet efter 2020.
Kinas första hangarfartyg på en testfärd. Enligt rådgivare till den amerikanska kongressen kommer Kinesiska flottan - som förutom det ryskbyggda hangarfartyget Liaoning, som moderniserats i Kina, består av nya jagare och utbåtar - att vara den största i västra Stilla havet efter 2020. Foto: LI TANG AP/TT

**I Malacka, Malaysia, **finns ett museum ägnat Zheng He, byggt med kinesiska pengar. I en liten park i närheten står en stor staty av denne berömde och gåtfulle högste befälhavaren över den kinesiska flottan. Han levde år 1371-1435 och ledde i början av 1400-talet sju resor i Indiska oceanen ända bort till Afrika. De största av de hundra skepp som ingick i armadan hade nio master och var 120 meter långa, fyra gånger större än portugisen Vasco da Gamas när han seglade över samma hav hundra år senare. Zheng Hes samlade besättning, inklusive soldater, kunde uppgå till nästan 30 000 man på en enda resa. I Malacka lät Zheng He bygga ett fort som stödjepunkt. Med sig hem till kejsaren hade han en gång ett aldrig förut skådat djur, en giraff.

Inflytandet sträckte sig över en stor del av världen. Kinas grannländer hade sedan mer än tusen år betalat tribut till Mittens rike, som i mycket också var deras förebild. Men plötsligt upphörde havsfärderna. Skeppen brändes eller ruttnade. Lagar infördes som gjorde sådana resor omöjliga. Varför det skedde är ett kärt ämne för spekulationer.

Också i Kina har man invigt ett museum till Zheng Hes ära. Det har gjorts tv-program och skrivits böcker om honom. Det finns anledning att fråga sig varför Zheng He plötsligt blivit så populär. Svaret är: Kinas satsning på att åter bygga upp en flotta. Geoff Dyer, brittisk journalist och författare till ”Contest of the century. The new era of competition with China – and how America can win” (Random House, 320 s) ser likheter mellan Zheng Hes expeditioner och delar av dagens kinesiska utrikespolitik.

Annons
X

Sedan Kinesiska folkrepubliken grundades 1949 har Kinas militär främst varit synonym med marktrupperna i Folkets befrielsearmé. Men nu rapporteras i nyheterna nästan varje vecka om konflikter mellan Kina och grannländerna Japan, Vietnam, Filippinerna och Malaysia om klippöar i Sydkinesiska sjön. Mer än en gång har mindre fartyg ur kinesiska flottan varit inblandade i incidenter inte bara med dessa länders fartyg utan också med amerikanska sådana. Den sjunde flottan, störst av USA:s utlandsbaserade flottor, befinner sig sedan andra världskriget i samma vatten och har baser i Japan och Sydkorea.

En inte mindre spektakulär utveckling – och enligt många oroande – är invigningen av Kinas första hangarfartyg. Det hette ursprungligen Varyag, var ryskt och började byggas år 1985. När Kina 2011, 13 år efter inköpet, offentliggjorde att det testades till sjöss, nu omdöpt till Liaoning – efter provinsen där rustats upp – tog den internationella debatten om Kinas avsikter verklig fart.

**Samtidigt återuppväcktes **intresset för en 120 år gammal bok, Alfred Thayer Mahans ”The influence of sea power upon history 1660-1783” från 1890. Mahan, som var kapten i amerikanska flottan, hävdade att en mäktig nation måste visa upp sig på världshaven med en välutrustad flotta. En sådan var också oumbärlig för att säkra nödvändiga farleder för import och export, med andra ord för ekonomisk utveckling. Mahan är populär bland kinesiska strateger och följaktligen har hans teser också väckt nytt intresse hos dem som studerar Kinas satsning på maritim styrka.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det som faller mediekonsumenten mest i ögonen är de potentiellt farliga incidenterna med Japan kring ögruppen Diaoyu/Senkaku. Nästan dagligen provocerar de två länderna varandra där. Konflikterna om dessa och andra öar gäller möjliga naturtillgångar som olja, gas och fiske samt prestige, kamouflerad som historiska rättigheter. Det bidrar till politiska spänningar som i värsta fall stärker nationalistisk antagonism både i Kina och Japan.

    Kina har världens näst största försvarsbudget efter USA. Nu utvidgar man flottan inte bara med hangarfartyg – fler är planerade på sikt – utan också med ett antal ubåtar, inklusive kärnkraftsdrivna sådana, och nya jagare. Dessutom utvecklas missiler av olika slag, bland annat kryssningsmissiler som kan användas mot fartyg och satelliter. På den sydkinesiska ön Hainan, annars mest känt som turistparadis, ligger en ubåtsbas.

    **Kina anlägger dessutom stödjepunkter **utanför det egna territoriet. Speciellt Ramree, berömt från andra världskriget, vid Burmas kust vid Indiska oceanen väcker uppmärksamhet. Där finns en naturlig djuphavshamn. Därifrån leds en olje- och gasledning nära 300 mil in i Kina. På Sri Lanka har Kina fått i uppdrag att bygga en megahamn och detsamma i Gwadar i västra Pakistan, vid infarten till Hormuzsundet. De finns de som hävdar att Kina i själva verket indirekt skaffar sig en räcka baser i Indiska oceanen, sett som ”ett pärlband” av en del amerikanska analytiker.

    När Kina började bygga upp sin flotta gällde det framför allt en kommande återerövring av Taiwan, den del av Kina som Folkrepubliken alltid hävdat är oupplösligt förbundet med fastlandet. Nu är siktet helt tydligt inriktat på ett mycket större område. Den omedelbara orsaken är försörjning. Kina är beroende av export och import. Importen gäller råvaror av olika slag, inte minst olja. Kina är världens största oljekonsument och hälften importeras, huvudsakligen från Mellanöstern. All sådan import går via Malackasundet. Både där och i Hormuz finns flaskhalsar som genom alla tider har hotats av krig, pirater och blockader.

    Kinas första hangarfartyg, Liaoning, invigdes i september 2012. Foto: AP

    

    Genom att själv övervaka vattenvägarna och genom att anlägga alternativa transportleder, som ledningen från Burma till södra Kina och vägar från Gwadar genom Pakistan till västra Kina (samt naturgasavtal med Ryssland), vill Kina säkra sin energiimport.

    Uppbyggnaden av flottan innebär att Kina utmanar USA i Stilla havet och Indiska oceanen och, enligt Dyer, rentav herraväldet över haven som omger Asien. Den amerikanska debatten om Kinas intentioner är omfattande och en del ser Kina, världens näst största ekonomiska makt, som ett hot.

    Också andra aspekter än den militära sidan av Kinas utrikespolitik väcker frågor. 1999 lanserades näringslivsgiven zou chuqu (ungefär: att bege sig ut) av premiärminister Zhu Rongji mot bakgrund av Kinas framtida tillväxt trots brist på vissa råvaror, bland dem olja. Både statliga och privata företag uppmuntrades att investera utomlands och att öka exporten av arbetskraft med stöd av staten. U-hjälp kopplas ihop med infrastrukturinvesteringar och råvarukontrakt i kombination med förmånliga lån. Man gör ingen hemlighet av att u-hjälpen är avsedd att ”skapa en strategisk plattform för kinesiska företag att bli globala” enligt ett av många citat i ”By all means necessary. How China’s resource quest is changing the world” (Oxford University Press, 296 s) av Elizabeth C Economy och Michael Levi. De är forskare vid den amerikanska tankesmedjan The Council of Foreign Relations, som bland annat ger ut den välrenommerade tidskriften Foreign Affairs.

    De globala följderna har av många beskrivits som negativa. Ett exempel är olja. Kinesiska företag är verksamma i många länder och står för 23 procent av Kazakstans produktion och mer än 10 procent i Sudan, Venezuela och Angola. Kinas sätt att göra upp kontrakt i kombination med lån sägs låsa en del av handeln för andra eftersom olja ska levereras så länge lånen löper.

    Men Economy och Levi visar att kinesiska företag i själva verket inte alltid behåller oljan utan säljer den vidare på världsmarknaden. Dessutom är kinesiska företag mer villiga att ta risker än västerländska, som oljeutvinning i Sudan, trots instabilitet och politiska fördömanden.

    Ett annat område av stort intresse för Kina är gruvindustrin. 80 procent av kinesiska investeringar i Australien gäller gruvindustrin och hälften av detta järngruvor. Stora investeringar har också gjorts i Sydamerika. Afrika söder om Sahara är nu den näst största källan för import av mineraler för Kina efter Australien. I framför allt Mongoliet utvinns kol för kinesiskt bruk. Burma anses vara ett framtidsland för kinesisk gruvindustri. Economy och Levi påpekar dock att de kinesiska globala satsningarna är små jämfört med dem som framför allt bolag från USA, Kanada och Australien gör.

    **Ett område för **investeringar som väckt allt större uppmärksamhet under senare år är utländska köp av mark för jordbruksproduktion. Stora kinesiska statliga investeringar har gjorts i Brasilien och Australien, men också av kinesiska provinsregeringar och av privata företag bland annat i Argentina och Filippinerna. Det gäller skördar av säd, oljeväxter, rotfrukter, kött, mjölk och fiskeriprodukter. Trots de stora satsningarna ligger Kina bara på tredje plats efter USA och Kanada.

    Frågan är om Kinas ”bege sig ut”-politik är positiv eller negativ för andra. Uppfattningarna är mycket delade. De kinesiska satsningarna kritiseras för att inte ske på den fria marknadens villkor. De sägs ha lett till stora prisökningar på råvaror som olja, mineraler, vete och soja, till men för konsumenter över hela världen. Kinesiska företag anklagas för att göra odemokratiska härskare rika, förstöra miljön, utnyttja arbetskraft och bidra till ökad korruption.

    **Economy och Levy **avvisar inte kritiken helt utan ger en mer mångsidig bild. Sammanfattningsvis framhåller de ett annat resultat: Kina har förvandlats av de globala aktiviteterna. I stället för att kinesisk praktik breder ut sig är det Kina som anpassar sig till internationell standard. Interaktion med andra ger ökad kunskap om teknik, vilket förbättrar Kinas möjligheter att utvinna egna resurser. Men man får också ett egenintresse av att hindra internationella och lokala kriser som skulle kunna vara negativa för investeringarna utomlands.

    Åtminstone enligt dessa amerikanska forskare kan det rentav vara så att Kinas satsning på ”bege sig ut”-politiken blir en garanti för att Kina trots sin växande flotta inte på allvar utmanar USA:s roll på haven inom en överskådlig framtid, eftersom det skulle väcka reaktioner som skadade Kinas globala ekonomiska satsningar.

    Annons
    Annons
    X

    Kinas första hangarfartyg på en testfärd. Enligt rådgivare till den amerikanska kongressen kommer Kinesiska flottan - som förutom det ryskbyggda hangarfartyget Liaoning, som moderniserats i Kina, består av nya jagare och utbåtar - att vara den största i västra Stilla havet efter 2020.

    Foto: LI TANG AP/TT Bild 1 av 2

    Kinas första hangarfartyg, Liaoning, invigdes i september 2012.

    Foto: AP Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X