Annons
Recension

MåndagsdikternaExotisk skrattfågeli svensk poesi

Publicerad

Han heter Per Lindberg, bor i Stockholm och arbetar som kontorist på Fritidsresor. Jobbet gör att han inte har tid att skriva poesi vareviga dag, men det är inget som bekymrar honom ett dyft utan tvärtom råder han andra, särskilt sina unga läsare, att försöka skaffa sig just ett sådant arbete: ”Därför råder jag er / som är unga: försök / få jobb på kontor. Och stanna / länge på samma ställe, / som Kafka gjorde.”
Att det i denna yrkesrådgivning kan finnas ett par salta stänk av ironi kan inte helt uteslutas, men originellare är naturligtvis om karln verkligen menar allvar, och min läsning av Per Lindbergs nya diktsamling Måndagsdikterna befrämjas av att jag verkligen tar honom på orden. Jag ska strax förklara varför.
Först måste sägas att detta är Per Lindbergs tredje diktsamling. Han debuterade 1987 med ”Välkommen att passera”, en bok präglad av en formuleringsglädje som inte riktigt visste vad den skulle ta sig till. Man kunde också
uppfatta den som ett hävdande av rätten att skriva poesi utan att ha något angeläget att säga, men frågan är naturligtvis då om man ställer för konventionella krav på vad som är angeläget.

I sin andra samling ”Nu och för alltid” (1995) fortsätter poeten sin linje från debuten och skriver en stundtals naivistisk, alltid humoristisk och i sin skildring av den egendomliga vardagen ibland zenbuddistiskt vis, ibland bara tokroligt underhållande poesi.
Ingenting är så trivialt att Per Lindberg inte kan förvandla det till något märkvärdigt genom en avig metafor (”En vind klädde sig i snö och gick över isen”) eller en förbluffande frågeställning (”Vart tar ljuset i ett glas vatten vägen när jag dricker upp det?”). Exemplen är hämtade ur hans nya diktsamling, hans första på över tio år.
Till skillnad från Kristina Lugn, som säkert har betytt en hel del för Lindbergs poetiska vardagsrealism, vantrivs denne poet inte i vardagen och behöver därför inte tillgripa någon ironi. Ett genomgående tema i hans bok är den
svindlande trygghet som ligger i känslan av att vara vanlig, att vara en av alla dem i Stockholm eller på jorden som ”just i detta ögonblick” står och rör i sitt pastakok eller en av alla dem som ”just nu” hänger tvätt ”utomhus någonstans på jorden, med ungefär samma handgrepp”.
Visst har hans diktning såväl bi- som under- och övertoner hämtade från den gamla nyenkelheten från 60-talets början, med företrädare som Göran Palm, Sonja Åkesson och Lars Bäckström, men ändå lyckas han åstadkomma något som är udda och annorlunda även i förhållande till denna strömning. Inte minst är Per Lindberg naturligtvis en ganska exotisk skrattfågel i dagens svenska poesiklimat.

Annons
Annons
Annons