Annons

Existentiell närkamp med en spegelbild

Publicerad

José Saramago
Dubbelgångaren
(O Honem Duplicado)
Övers: Hans Berggren
286 s. Wahlström & Widstrand. CA 270:-

I synnerhet romantikens litteratur vimlar av dubbelgångare eller ibland tvillingar (varav den ena inte sällan försvunnit). Motivet med en Doppelgänger eller den okända tvillingen finns naturligtvis hos renodlade romantiker som E T A Hoffman och Jean Paul, som ett uttryck för epokens vaknande intresse för vad som utgör en människas jag och identitet, ett intresse som pekar fram mot en modern sensibilitet. Om detta har det skrivits lärda studier. Motivet med dubbelheten har emellertid inte bara djupsinniga grunder, utan återfinns även i gotisk skräckroman liksom hos Alexandre Dumas i ”Mannen med järnmasken”. Ty självfallet är det fascinerande med denna spegling utan spegel som också ger författaren oändliga intrigmöjligheter. Och ämnet har fortsatt att fascinera in i den moderna litteraturen och inte minst i filmen.
Riktigt vilka utgångspunkter Nobelpristagaren José Saramago har för sin
romantiska berättelse Dubbelgångaren, utsökt tolkad av Hans Berggren, vet jag inte. Det är en mångbottnad roman som lämnar utrymme för åtskilliga tolkningar. Den kan, som flera av Saramagos romaner, läsas allegoriskt som en historia om den mänskliga identitetens bräcklighet och svårigheten att definiera jaget, ett ämne som varit ett av de tongivande i den modernistiska prosan. Samtidigt kan den läsas gotiskt skräckromantiskt, som en rysare från identiteternas labyrint. Ty en smula gastkramande är det, om än något för långt.
Vi befinner oss i ett icke namngivet Lissabon där den obetydlige men duglige historieläraren Tertuliano Máximo Afonso lever och verkar. Förnamnet vill han helst glömma, och det tål att fundera på varför han döpts efter en av den kristna teologins anfäder. När han lägger ut texten i en videobutik tänker biträdet att kunden inte heter Tertuliano för intet, vad han nu kan mena med det.
Tertuliano lever ett enkelt och inrutat liv. Han har en älskarinna, Maria da Paz, som han behandlar
tämligen likgiltigt (men som han skall komma att fria till utan att veta riktigt varför), en älskad mor som bor i en annan stad, en liten lägenhet och en skraltig bil. Han är en av dessa grå, vardagliga, litet anonyma gestalter som är något av Saramagos specialitet. Men den inrutade och spänningslösa tillvaron får snart ett abrupt slut.

Annons
Annons
Annons