Annons

Jeana Jarlsbo:Exilen som grund för skapande

För många författare har ett liv i exil ­paradoxalt nog varit en förutsättning för skapande. Litteraturen har förvisso språkgränser men känner knappast av några geografiska, visar en ny fransk antologi.

Uppdaterad
Publicerad

I en intervju från slutet av 1990-talet blev den libanesiskfödde författaren Amin Maalouf, bosatt i Frankrike sedan 1976, ombedd att uttala sig om sin exil. Då svarade han bland annat att han inte betraktar sig själv som en landsflykting, utan snarare som någon som lämnat sitt hemland för att upptäcka ett annat: ”Jag tycker inte riktigt om begreppet exil, eftersom det förutsätter att man är skyldig att tillhöra ett land och att man oundvikligen är rotlös någon annanstans. Nej, människan har sina rötter i himlen.”

I likhet med Maalouf gick åtskilliga författare under 1900-talet av olika skäl i landsflykt – bland dem kan nämnas Paul Celan, Nelly Sachs, James Joyce, Vladimir Nabokov, Witold Gombrowicz. I vissa fall var exilen självvald, men oftast innebar den en flykt från krig, förföljelse eller totalitarism, rentav en flykt till livet. För många intellektuella som blev tvungna att lämna sina hemländer var ”exil” ett laddat ord, exempelvis för Bertolt Brecht. I slutet av 1930-talet skrev han i en av sina dikter: ”Fördrivna är vi – förbannade. / Ej ett hem, en exil blott är landet, som tog oss emot.” När författaren Ivan Bunin yttrade sig om de ryska intellektuella som på 1920-talet utvandrade till Paris, var han mån om att precisera att de allra flesta inte var landsflyktingar, utan emigranter som frivilligt lämnat sitt hemland. Tilläggas bör att det trots allt rörde sig om ett val mellan liv och död, i den meningen att om de stannat kvar hade de antingen deporterats eller avrättats.

Annons
Annons
Annons
Annons