Annons
Recension

Främmande jordExilen är både hot och löfte

Hon vänder skickligt på perspektiven, den Pulitzerbelönade författaren Jhumpa Lahiri. Människor i hennes noveller reser eller lever i exil och måste förhålla sig till exilupplevelsens balansgång mellan frihet och undergång.

Under strecket
Publicerad

Främmande jord

Författare
Jhumpa Lahiri
Genre
Prosa
Förlag
Brombergs

(Unaccustomed Earth, 2008) Övers: Meta Ottosson 413 s.

Den indisk-amerikanska författaren
Jhumpa Lahiri är en mästare på att avläsa de små rörelserna i själen. Likt Virginia Woolf låter hon oss se hur medvetandet långsamt tar form, innan det stelnar i en fixerad, psykologisk beskrivning.

Jhumpa Lahiri skriver om bengaler i USA, i New England. Hon föddes själv i London, men växte upp i Rhode Island. Hennes återkommande miljöer är Boston och Cambridge; liksom i Anita Desais senare böcker kretsar handlingen kring indiska akademiker som kommit till USA för att studera, eller kring deras barn. Så analyserar Jhumpa Lahiri ett liv i diasporan, men hon vänder gärna på perspektivet. I hennes böcker är det ofta indierna som utdefinierar de amerikaner som korsar deras väg. Den infödde blir inte sällan den Andre, den som avviker från normen, den man inte bör beblanda sig med.

Det innebär att Jhumpa Lahiri utmanar idén om föreskrivna identiteter. Hos henne formas identiteten i mötet mellan de olika kulturerna, inte i fasthållandet vid traditionen. Men det innebär även en tragisk dimension. Männen lever i två världar, en professionell och en privat. Barnen anammar snabbt den kultur de växer in i. Men kvinnorna slutar arbeta, när de fött barn. Även om de kommit till USA för att studera, träder de in i en roll som definierats av traditionen. Där männen hos Jhumpa Lahiri växlar mellan kulturerna fastnar kvinnorna i ett tomrum mellan dem.

Annons
Annons

I sin nya bok, novellsamlingen
Främmande jord , skriver Jhumpa Lahiri om en ung bengalisk man, Pranab, som kommer till Cambridge, för att studera vid Harvard. Han är främling, men blir mottagen som familjemedlem i en indisk familj som levt där en tid. Upptakten påminner om novellen ”När mr Pirzada kom på middag” i Jhumpa Lahiris debutbok ”Den indiske tolken”, en suverän analys av kulturell tillhörighet och den yngre generationens friare förhållande till identitetskraven.

Men där mr Pirzada var trofast mot sina vänner, glider Pranab alltmer undan. När han träffar en amerikanska är omgivningens dom snabbt avkunnad: han kommer att bli övergiven. Den kvinna han träffar kallas
asobbho , slampa. Allt som sker tycks bekräfta den förbestämda bilden av kulturell dominans och förnekelse, men genom ett par elegant inlagda snitt i texten vänder Jhumpa Lahiri på allt. Det var den amerikanska kvinnan som stod för öppenheten, inte den indiske mannen.

Det perspektivet återkommer i flera berättelser, precis som i romanen ”I väntan på ett namn” där Jhumpa Lahiri analyserade pendlingen mellan föräldrarnas traditionalism och den friare attityd till identitetsskapandet som blir möjlig för barnen i det amerikanska samhället. Mot den gamla kulturens förstenade mönster står den nya kulturens möjligheter.

Men Jhumpa Lahiri kan även vända på generationsperspektivet. I den nya bokens titelnovell är det en åldrad far som tackar nej till dotterns traditionsföreskrivna, fast motvilligt framförda, erbjudande att han som nybliven änkling skall leva med hennes familj. Han har sett att ett annat liv är möjligt. I en gripande slutscen bekräftar dottern hans insikt.

Även om Massachusetts ger Jhumpa Lahiris berättelser deras centrala miljö, rör sig hennes gestalter över världen. London, Rom, Calcutta, Khao Lak under tsunamin och många andra platser bidrar till att ge gestalt åt den rörelsens dramatik som också präglar Jhumpa Lahiris böcker. Men hon romantiserar inte rörelsen i sig. Den rymmer en möjlig frihet, men också ett hot, en möjlig tragedi. Så sluter sig hela boken i ett försvinnande sedan en av Jhumpa Lahiris vandrare givit sig ut på en båtutflykt tillsammans med en svensk barnfamilj i Khao Lak. Där den avslutande båtfärden i Virginia Woolfs ”Mot fyren” är utopisk, blir den hos Jhumpa Lahiri en sinnebild för den dubbelhet av möjlig frihet och undergång som trots den trotsiga optimismen också präglar hennes analys av identitetsskapandet och exilupplevelsen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons