Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Skuggpojken Exemplarisk thriller – smart och svart

Lucifer/Carl-Johan Vallgren.
Lucifer/Carl-Johan Vallgren. Foto: CAROLINE ANDERSSON
(uppdaterad)

LITTERATUR

Skuggpojken

Författare
Genre
Prosa
Förlag
384 s Albert Bonniers förlag

Det är en sommardag 1970. En pappa går in med sina två söner på Kristinebergs tunnelbanestation och kommer bara därifrån med en. En okänd kvinna har erbjudit sig att hjälpa storebror nerför trappan medan pappan och lillebror tar hissen, och när de kliver ur hissen är storebrodern och kvinnan borta. Perrongen genljuder av pappans förtvivlade rop.

Drygt 40 år senare försvinner även lillebrodern, den nu fullvuxne Joel Klingberg. Hans fru söker upp Joels gamle bekant Danny Katz för att få hjälp. Danny har en brokig bakgrund: en reformerad ungdomsbrottsling och ex-heroinist som tack vare skyhög IQ hamnat hos försvarsmakten. Så småningom kopplas också åklagaren Eva Dahlman in. Hon är Katz gamla flickvän från tonåren, som han inte träffat sen en natt då han påstås ha misshandlat henne så svårt att han skickades på ungdomsvårdsskola. Eva i sin tur är en duktig åklagare men en strulig förälder, glömmer saker, dricker för mycket.

Den fullmatade ”Skuggpojken” är Carl-Johan Vallgrens deckardebut under aliaset Lucifer. Det är ingen Keplerkupp direkt: Carl-Johan Vallgren figurerar med både bild och dopnamn på omslaget, så pseudonymen verkar mest vara något han gjort för nöjes skull. En hatt att gömma sig under när man experimenterar med en ny genre, i det här fallet ett slags samtida Stockholms-noir, med förgreningar i Karibien och brottshistorien förlagd till en djupt dysfunktionell överklassfamilj. I just den aspekten påminner ”Skuggpojken” en hel del om ”Män som hatar kvinnor”.

Annons
X

Det är måhända lite fördomsfullt att lufta den gamla fördomen att spänningsromaner ofta lägger mer krut på spänningen än på språket. På senare tid har till exempel Thomas Engströms eleganta ”Väster om friheten” kraftfullt motbevisat fördomen. Å andra sidan – och nu låter jag kanske fördomsfull igen – kommer Engström liksom Vallgren från ett annat håll, har redan bevisat sig som författare i andra, om än delvis närbesläktade, genrer.

Och medan ”Skuggpojken” berättas via den typiska uttrasslingsstrukturen där ingen är riktigt den de förefaller vara – god är ond, ond är god, död är inte nödvändigtvis död – så är den osedvanligt välskriven, med ett språk som konsekvent sätter in motgift mot en del av berättelsens genrestereotyper. Dessutom har den massvis av eleganta ögonblicksbilder, som scenen när en skärrad Danny Katz just lämnat en lägenhet där ett mord begåtts under bestialiska former, och ”tog liksom in omvärlden i telegramform”.

Mot slutet skruvas historien till några varv för mycket, förvandlas till den där sortens röriga och överlastade extra-allt-mysterium som brukar avrunda Beck-filmatiseringarna. Men tillräckligt länge är ”Skuggpojken” en exemplarisk thriller, tät och smart och svart. Och där Danny Katz visserligen uppfyller genrenormen om att vara en kantstött superhjärna i marginalen är han också försedd med en genuint originell persona och livshistoria, en som sannolikt kommer att behålla lyskraften i åtminstone ett par böcker till. Det är nog inte bara jag som funderar på hur han kommer att se ut i långfilmsversionen.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Anna Hellsten

    Annons
    Annons
    X

    Lucifer/Carl-Johan Vallgren.

    Foto: CAROLINE ANDERSSON Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X