X
Annons
X
Recension

Petroleum och tång Eva Dahlgren

Premium

Vi är aldrig så insiktsfulla som vi tror. Nej, varken artister eller ens kritiker. För tio år sedan hade ett album med titeln Petroleum och tång fått mig att instinktivt och vilt gestikulerande ironisera över hur det verkligen låter som en hög ursvenskt svartvita foton av artisten som poet promenerandes längs en ödsligt vindpinad vinterstrand sökandes efter sin musa i bylsig jättekofta. Alternativt i eftertänksam profil på en hotellbalkong off-season i Nice. Minsta möjliga likhet med en scen ur Skärgårdsdoktorn skulle ondskefullt strykas under med rödpenna.

Eva Dahlgrens skivor har sakta utvecklats till en slutstation där det råder status quo, skriver Andres Lokko.
Eva Dahlgrens skivor har sakta utvecklats till en slutstation där det råder status quo, skriver Andres Lokko. Foto: DAN HANSSON

Det var då. Popmusiken är äldre i dag, de som verkligen lyssnar och följer den likaså. Sent i går kväll läste jag en sorglig men vacker novell av den amerikanska författaren James Salter där ett före detta älskande par talar om vad de ville ha av livet. Den ena såg lyckan i vetskapen om att få behålla samma sak. Den andra ville bara leva i förväntan om att något extatiskt alltid väntar runt nästa hörn. Ung popmusik handlar oftast om denna tro, vuxen popmusik om att det största är att hitta tillbaka hem. Inte nödvändigtvis till "samma sak", men alltid till något som minner om ett hem.

Eva Dahlgrens skivor har sakta utvecklats till en slutstation där det råder status quo, skriver Andres Lokko.

Foto: DAN HANSSON Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X