Annons
X
Annons
X

”EU:s politiska elit har blundat för folklig oro”

Ansvaret för den politiska kris som Europa drivits in i ligger på den europeiska politiska eliten, såväl i Bryssel som ­i huvud­städerna. EU har kommit att både drivas och framställas som en motsättning och konflikt mellan nationalstaterna och den överstatliga unionen, skriver Jens Stilhoff Sörensen.

Europeiska rådets ordförande ­Donald Tusk tog emot Storbri­tanniens utträdesansökan den  29 mars i år.
Europeiska rådets ordförande ­Donald Tusk tog emot Storbri­tanniens utträdesansökan den 29 mars i år. Foto: Yves Herman/AP

DEBATT | EUROPAS FRAMTID

Den 29 mars begärde Storbritannien formellt utträde ur EU. Förhandlingarna kan bli svåra och långdragna, men om vi nu har hämtat oss efter brexit-chocken kan vi se fram emot presidentvalet i Frank­rike i maj. En seger för Marine Le Pen innebär sannolikt slutet för EU eftersom ett av hennes vallöften är franskt utträde. Ett EU utan Frankrike och Storbritannien skulle bestå av ett tyskt nav med en rad satellitstater och är knappast tänkbart.

Även om Frankrike stannar finns en stark motrörelse i en rad viktiga EU-länder. Unionen är inte längre populär. De som är emot den kallas således populister, åtminstone av politiker och i medierna. Men ansva­ret för den politiska kris som Europa har drivits in i ligger på den europeiska politiska eliten, ­såväl i Bryssel som i huvud­städerna.

Ett huvudproblem är hur EU har kommit att både drivas och framställas som en motsättning och konflikt mellan nationalstaterna och den överstatliga unionen. Denna motsättning är inte bara en bred folklig uppfattning utan också precis hur politiken har anförts och presenterats av såväl politiker som EU-teknokrater. Redan Jacques Delors som var EU-kommissionens ordförande 1985–95 ut­talade att fyra femtedelar av medlemsstaternas lagstiftning så småningom skulle fattas i Bryssel. En allmän politisk och medial vurm för det kosmopolitiska och internationella i kombination med en smutskastning av allt nationellt som bakåtsträvande och omodernt, kanske till och med rasistiskt, har cemen­terat en bild av en motsättning och därmed inneboende konflikt mellan nationalstaten och EU och därmed i grunden också mellan folket och EU. Detta är inte bara olyckligt utan också ahistoriskt och utgör det djupa politiska misstag som nu måste hanteras. 

Annons
X

I motsats till den romantiserade beskrivningen av EU som ett fredsprojekt som skulle hindra en återgång till tysk-fransk konflikt efter andra världskriget, var integrationen från början möjlig just precis eftersom den tillgodosåg alla medlemsstaters nationella intres­sen. Som den brittiske ekonomhistorikern Alan Milward har visat gjorde själva närvaron av Sovjetunionen och USA, kombinerat med USA:s nya centrala roll i inter­nationell ekonomi att en återgång till tysk-fransk konflikt var osannolik. Däremot stod européerna nu inför ett ny världsdomine­rande makt, nämligen USA. Det låg i amerikanskt intresse att öppna upp gränser för sina produktionsvaror och skapa en gemensam marknad i Europa.

I stället för att av­färda populismen måste den fångas upp.

Européerna motstod den amerikanska pressen samtidigt som de utnyttjade den för att återbygga och därmed rädda sina egna ekonomier och national­stater. Den europeiska integrationen skedde gradvis och både bromsades och användes som instrument just för att rädda national­staten i Europa. Genom att hela tiden fungera som ett ramverk som främjade alla medlemsstaters intressen blev integrationen möjlig.  

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Gradvis bröts denna viktiga koppling och balansgång. De senaste trettio årens samhällsomvandling kännetecknas av avindustrialisering, nyliberal globalisering med ökande ekonomiska klyftor och en alltmer driven identitetspolitik med fokus på multikulturalism. EU har varit ett centralt ramverk i dessa processer. Idén om ett socialt Europa försvann i praktiken på 90-talet, särskilt med Sovjetunionens sammanbrott och nya medlemsstater, och klassiskt materiella frågor från vänstern och inom socialdemokratin har ersatts av symbol- och identitetspolitik.

    Den generation som växer upp nu är den första som inte kan förvänta sig samma trygghet och välfärdsstandard som sina föräldrar. I den äldre generationen finns ”historiens vittnen” med minne av stabilare och tryggare samhälle med bättre infrastruktur och välfärdssystem. 

    Problemet med nyliberalismen är att den inte lyckats bygga ett socialt kontrakt mellan arbetare och kapital i likhet med det som fanns tidigare. Kontraktet är brutet och i dess kölvatten kommer en motreaktion. En sådan motrörelse är snarast historiskt nödvändig, men den kan få olika uttryck. Antingen kan den fångas upp och inramas i ett nytt socialt kontrakt eller så kan den spränga ramarna för det projekt som den tvingats fram ur. 

    Det nyliberala EU-projekt som den tvingats fram ur har blivit såväl ett elitdrivet som elitbaserat projekt som framför allt gynnat finans­kapitalet och ett politiskt-byråkratiskt etablissemang. Hanteringen av Grekland är ett tydligt exempel på detta. En stor del av denna elit drivs till den grad av nyliberala ideologiska värderingar att de inte ser att den ideologiska ensidigheten nu riskerar bringa hela det liberala EU i kollaps. 

    Ett annat problem – som också genererats av nyliberalismens fokus på ekonomi – är att all diskussion och debatt tvingats inordna sig i en ekonomistisk logik. All oro och kritik som artikulerats utifrån kulturell eller ”samhällelig” grund har avfärdats som högerpopulism eller rasism. Därmed har diskussionen kring invandring och integration alltid förts i ekonomiska termer medan man har undvikit att prata om kultur, normer och värderingar. Dessa frågor approprieras därför av mot­rörelserna. Men EU:s och nationalstaternas framtid måste få diskuteras i bredare poli­tiska – och därmed även kulturella termer.

    Samtidigt måste det också byggas på en ekonomisk grund som gynnar alla medlemsstater och möjliggör ett nytt socialt kontrakt med breda folklager – det vill säga med arbetare – inom medlemsstaterna. I stället för att avfärda populismen måste den fångas upp. Häri ligger också att påta sig ansvaret för de problem man har skapat. Alternativet är att mycket starka splittringar och politisk polarisering genererar spänningar som blir direkt explosiva.

    Jens Stilhoff Sörensen

    docent och lektor, globala studier, Göteborgs universitet, forskare vid Utrikespolitiska Institutet

    Jens Stilhoff Sörensen Foto: Privat
    Annons
    Annons
    X

    Europeiska rådets ordförande ­Donald Tusk tog emot Storbri­tanniens utträdesansökan den 29 mars i år.

    Foto: Yves Herman/AP Bild 1 av 2

    Jens Stilhoff Sörensen

    Foto: Privat Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X