Recension

Elvira Madigan - artisterna som blev kvarEtt stycke scenisk poesi som försätter berg

Under strecket
Publicerad
Annons

Ibland blir det bra på ett alldeles särskilt vis på teatern. Hårt arbete och goda intentioner räcker inte, även om det hjälper. Det måste något annat till – en lycklig kombination av tid, plats, material, människor.
Så är det med ”Elvira Madigan – artisterna som blev kvar” på Orionteatern. Premiärföreställningen är som ett stycke scenisk poesi, där kropparna i rummet, ljuset, musiken, verkar på ett sätt som till sist får alla i den stora publiken att vara alldeles tysta tillsammans.

Stina Oscarson har skrivit manuset, delvis baserat på dokumentärt material och litterära texter som Martinsons ”Aniara”. Hon har också regisserat och spelar kontrabas i den stråkorkester, som i början sitter längst bak på scenen bakom ett av tre långa tyllförhängen. Mitt på scenen finns en sandfylld manege med en ring av vatten omkring.
Där rör sig artisterna. Där är de stilla i begrundan. Där gör de konster, som samtidigt är teater. I deras spel finns något utöver den fysiska skickligheten. Där finns Stefan Förbergs sorgsne cirkusdirektör, som återhållet riktar sig till publiken. Där uppträder Nina Åkerlunds Tiger-Lisa, före detta Gris-Lisa, som domptör av en mycket ovanlig tiger. Henrik Agger och Louise Bjurholm von Euler gestaltar Mayerlingdramats omöjliga kärlek i nästan omöjliga rörelser.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons