Recension

Le Grand Large du soir. JournalEtt språk transparent som vatten

En tilltagande bitterhet och ett förakt för den franska kulturmiljön märks i Julien Greens sista dagboksår. 98 år gammal skrev han ännu med oförminskad minnesskärpa och språklig fulländning, skriver Gunnel Vallquist.

Under strecket
Publicerad
Annons

För talrika älskare av det franska språket har Julien Greens dagbok varit en fortgående favoritläsning. Hans prosa var oförliknelig, klar och transparent som vatten, strömmande i graciösa vindlingar, inträngande som musik. Dagboken har varit en farkost vars ankomst man inväntade och med förtjusning steg ombord på för att få färdas nästa sträcka.
Green var årsbarn med seklet och följde det så gott som hela vägen. Den första anteckningen är daterad 9 april 1926, den sista 1 juli 1998. Den 12 augusti avled Julien Green.
Han var född och uppvuxen i Paris men var och förblev amerikan till nationaliteten; föräldrarna härstammade både från USA och från England. Från första början var han alltså tvåspråkig; som författare valde han franskan. Endast en bok skrev han på engelska: ”Memories of happy days”.

Den första dagboken kom ut 1938. Postumt har i höst utkommit den sista delen av dagboken. Här dyker man in i författarens oerhört omfattande läsning av klassisk och aktuell skönlitteratur och humaniora, reflexioner över konst och musik, samtal och diskussioner med vänner och kolleger. Han är intresserad av film men har av någon anledning inte tv; när televisionen ger en hel serie inspelningar med honom beger han sig till en god vän för att se den.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons