Ett spel med många drag av konstnärlighet

Konstnären Marcel Duchamp var en skicklig schackspelare. Hans schackpassion går också att spåra i hans konst, visas i en nypublicerad brittisk studie. Men innebär Duchamps intresse också att schack är konst?

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Foto: STAFFAN LÖWSTEDT
Annons

I mitten på 70-talet tillerkände Konstnärsnämnden vår främste schackspelare genom tiderna, Ulf Andersson, statlig inkomstgaranti; populärt kallad konstnärslön. Bortsett från att garantin är avskaffad och att vi inte längre har någon så framstående spelare – vore det tänkbart idag? Nja, tveksamt. Det borde vara över nu, skulle man kan kunna tycka. Schack borde vara reducerat till en kuriositet, en inte längre tillbedd relik från en svunnen romantisk era. 2005 kunde ha varit ett lämpligt år för när det skulle upphöra att tas för seriös verksamhet. Det var det år Garri Kasparov gick i pension efter tjugo år som världsetta. Kasparov har ogenerat beskrivit det som att för de kvarvarande elitspelarna blev effekten ungefär som när en stor sten som blockerat solen lyfts undan. Men i och med detta solljus försvann också mycket av magin och mystiken. Kasparov hade slipat sin begåvning på den legendariska Botvinnikskolan i Moskva, utan datorer och i en helt annan tid. Som Kasparov själv uttryck det kan numera en 15-åring ha hunnit tillgodo- göra sig lika mycket information som Bobby Fischer gjorde under hela sin karriär. En toppspelare som inte ger datorn en central roll i sina förberedelser är otänkbar. Och apropå datorer utspelades under ungefär samma veva som Kasparov slutade de sista matcherna mellan människa och dator. Numera råder ingen tvekan om att datorerna segrat. Deras brutala kalkyleringsförmåga har avgjort kampen människa-maskin en gång för alla.

Annons

Men samtidigt, vilket Kasparov påpekade härförleden i en lång artikel i New York Review of Books, apropå en nyutkommen bok – ”Chess Metaphors: Artificial Intelligence and the Human Mind” – är problemet vad gäller frågan om artificiell intelligens att datorerna inte kan tänka schack, enbart räkna, och därmed har framställarna låtit sig nöja. Man förlorar mot en enormt kraftfull maskin som i grunden inte är intelligentare än en enkel räkne-dosa. I en scen i den tecknade humorserien Futurama ska två robotar spela schack med varandra. Men utan att ens ha gjort något drag förkunnar den som har de vita pjäserna efter några sekunders betänketid schack matt i 344 drag varpå spelet är avgjort utan att ens ha hunnit börja. Och i verkligheten har turneringar med enbart schackdatorer som tävlande prövats men utan att skapa något varaktigt intresse. Man har inte lyckats fånga schackets essens, skulle man kunna hävda. Men i vad består i så fall denna essens, om den ens finns kvar? Något är det ju som gör att dessa miljontals anhängare runt om i världen fortsätter spela. Kanske ligger den i den märkliga blandning av absolut klarhet och mystik som tar sig uttryck i att spelaren måste använda både sin räkneförmåga och intuition för att lyckas. Detta är något man kan uppleva gå igen i tillvaron i stort och därmed uppstår frestelsen att inte enbart lägga tänkandet över schackbrädet utan även schackbrädet över tänkandet. Kasparov visar själv intresse för detta i sin bok ”How Life Imitates Chess” (2006). På samma vis har Ingmar Bergman inte varit ensam om att lockas vända på brädet och ge spelet en metaforisk dimension där valen som görs inte längre är enbart frågan om triviala förflyttningar av några träfigurer utan istället frågan om liv och död.

Annons
Annons
Annons