Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Himlen i Bay City Ett sätt att leva med Auschwitz

Man kan inte tillfriskna från Auschwitz. Det konstaterar tonårsflickan Amy, den överspända jagberättaren i denna mörkt sprakande berättelse om historiens obevekliga makt över nuet. Författaren heter Catherine Mavrikakis, är född i USA och bosatt i Kanada. ”Himlen i Bay City” är hennes fjärde roman. Hon introduceras på svenska av förlaget Sekwa, som därmed lägger ytterligare ett namn till sin spännande utgivning av samtida franskspråkig skönlitteratur.

(uppdaterad)

Himlen i Bay City

Författare
Genre
Prosa
Förlag
Sekwa

(Le ciel de Bay City) Övers: Dagmar Olsson 249 s

Amys mor och moster är de enda i sin släkt som överlevt Förintelsen. Om detta talas det dock aldrig någonsin i Amys familj. De båda systrarna gör allt för att städa undan det förflutna och bli lika blankt amerikanska som allt annat i deras nya hemstad i Michigan, lika amerikanska som K-Mart, General Motors och grillpartyn i trädgården.

Men Europas aska kan inte sopas bort och historien vägrar låta sig begravas. Det trauma som systrarna så hårdnackat vägrar vidkännas går istället i arv till Amy. Och snart börjar de mördade anförvanternas vålnader bokstavligt talat röra på sig i familjens källare.

Romanen utspelas till största delen under de fyra ödesdigra dagar 1979 som slutar med den villabrand som utplånar Amys hela familj och rent faktiskt gör henne till den överlevande hon ändå alltid varit – hon som till på köpet haft en död och närmast helgonförklarad syster att konkurrera med. Övertygad om att hon är skyldig till branden utbildar hon sig i vuxen ålder till pilot för att genomkorsa den outgrundliga himlen, på jakt efter svar hon vet att hon inte kommer att finna.

Annons
X

Amys berättelse är som ett enda långt utdraget vrål. Mavrikakis – och översättaren Dagmar Olsson – har givit henne ett språk så drastiskt och maniskt att sidorna formligen bågnar. Utmattande, javisst, men samtidigt kongenialt med Amys överhettade sinne och med den underliggande förtvivlan som genomsyrar boken. Som uppväxtskildring är romanen lysande i sin syrligt svartsynta och rappa rundmålning av ett amerikanskt 70-tal invävt i tonårsangst och miljöförstöring.

Att det svajar lite i några kortare nedslag i Amys vuxna liv är förstås lite olyckligt men ändå inte förödande för helheten. Särskilt inte som alltsammans avslutas med en så vacker, skrämmande och samtidigt så försonande scen att hjärtat för ett ögonblick stannar upp i bröstet. Kanske går det trots allt, tycks Mavrikakis säga, att om inte tillfriskna från Auschwitz så åtminstone hitta ett sätt att leva med det.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X