Ett plåster av lenaste silke

Under strecket
Publicerad
Annons

Du får ursäkta, men jag är lite labil just nu, min tillvaro en smula tumultartad och blotta tanken på att hålla höjd ute bland bekanta bakom ett påtejpat leende en ouppnåelig utopi. Egentligen borde jag inte alls besvära dig med det här. Mina sömnlösa nätter har ingenting i en musikkrönika att göra.
Så vi släpper det.
Om vi råkar ses på stan, bry dig inte om att jag har nerverna utanpå huden, säg bara hej och gå vidare. Frågar du ändå hur jag mår så tänker jag skylla på årstiden, så där som man alltid gör i januari i det här landet - klagar på mörkret, snålblåsten och evigheten som återstår till ljus och värme.
Det vore förstås en vit lögn.
Men kanske kan du tänka dig att köpa den? Om inte annat för att vi ska ta oss vidare i den här krönikan. För i dag ska vi tala om Antony & The Johnsons; det tydligaste exemplet i vår tid på hur det hemligaste, mest personliga, kan förvandlas till något allmängiltigt. Till stor konst.

Antonys nya album, I am a bird now, kommer ut den första februari. Men i mitt
hem är den redan en outbytbar del av den musik jag alltid återvänder till när inget annat räcker till.
Men det här handlar inte om musik i sitt allra mest konservativa tröstformat. Antony & The Johnsons har ingenting att göra med den där pålitliga melankolin som en sentimental rocktext från din uppväxt kan försätta dig i efter bara några välbekanta sekunder.
Det handlar snarare om en röst som stoppar blodflödet med sin skönhet. Den botar inte, den tar en inte tillbaka till det där tillståndet då allt var så enkelt. Den sluter bara tätt kring såret som ett plåster av allra lenaste silke.
När Antony sjunger gör han det i rakt nedstigande led från den grekiska mytologins sirener.
Jag borde inte älska det så djupt som jag gör. Vi pratar ju om en gråhårig oansenlig herre i sina bästa år med en bakgrund som sleazy småstjärna i New Yorks allra klyschigaste gaykabaréer och dragshower.
Men han kan mässa om hur han ska ”grow up to be a beautiful girl” och jag blir alldeles alldeles trollbunden.
Han sjunger
som Nina Simone, som Scott Walker, som Boy Georges och Alice Coltranes harpas transsexuella kärleksbarn. Som dem alla på en och samma gång utan att låta som någon av dem.

Annons
Annons
Annons