Annons
X
Annons
X

Ett paradis med tre miljarder i skuld

Det finns en nota som ingen betalar. En skuld till svenska folket som i år har vuxit till nästan tre miljarder kronor. Det här är berättelsen om hur Sverige var först i västvärlden med att odla nära handelsrelationer till Nordkorea – och blev grundlurat.

Det våras i Pyongyang. Året är 1975 och bilar från Volvo har börjat rulla på stadens enorma gator. Än i dag lär nordkoreanerna ha kvar bilarna från Göteborg.
Det våras i Pyongyang. Året är 1975 och bilar från Volvo har börjat rulla på stadens enorma gator. Än i dag lär nordkoreanerna ha kvar bilarna från Göteborg. Foto: ERIK ZACHRISON

Sedan boken ”Ambassaden i Paradiset” publicerades i fjol har skuldberget för obetald svensk export till Nordkorea ökat med långt över 50 miljoner kronor. I svenska statens räkenskaper finns nämligen en räntekostnad från det yviga 1970-talet som bara fortsätter och fortsätter. År efter år stiger Nordkoreas skuld till Sverige med tiotals miljoner kronor. När författaren och journalisten Lovisa Lamm Nordenskiöld upptäckte Sveriges enorma fordringar på Nordkorea blev hon så förbluffad att hon började nysta i affärerna.

– Jag blev nyfiken på varför Nordkorea är skyldigt Sverige så enorma belopp, och varför vi har en ambassad i Pyongyang sedan längre tid än något annat västland, berättar Lovisa Lamm Nordenskiöld som grävde fram allt från blonda eskortflickor i Pyongyang till ett svenskt projekt i en avlägsen järnmalmsgruva.

På sistone har Nordkorea mest gjort sig känt för att utmana världsfreden genom kärnvapenhot. Men för precis 40 år sedan såg många svenskar mer positivt på Nordkorea, som Sverige inledde ett gemensamt äventyr med. Sverige hade i april 1973 som enda västerländska stat erkänt folkrepubliken Nordkorea. I dragkampen mellan kommunism och kapitalism, hade svenska vänsteranhängare krävt erkännandet med argumentet att Sydkorea erkänts redan 1959, och att Sverige måste vara neutralt. I Sveriges Television hade Nordkorea dessutom omtalats som ett ”ekonomiskt under”, och många svenska storföretag välkomnade en ny jungfrulig exportmarknad bakom järnridån.

Annons
X

Ian Lines, på den tiden utlandsstationerad Volvomedarbetare i Hongkong, minns det för honom överraskande beskedet att Sverige också skulle arrangera en industrimässa i Pyongyang.

– Plötsligt skulle vi skicka stora schakt- och byggmaskiner på fartyg och transsibiriska järnvägen till en marknad som ingen visste något om. Så gjorde vi normalt inte.

Men enbart Volvo hade bums efter erkännandet av Nordkorea fått en order på 1 000 bilar. Och räknat i pengar hade erkännandet på kort tid gett beställningar på motsvarande fyra miljarder kronor i dagens penningvärde. Exportörerna var samtidens svenska jättar som Atlas Copco, Asea, Kockums och Alfa Laval.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    – Det var en märkligt storskalig satsning som hängde ihop med svensk utrikespolitik med Olof Palme i spetsen, minns Ian Lines.

    I 1970-talets Sverige spirade förhoppningarna. Den mineralrika folkrepubliken Nordkorea med lång kust och stora skogar ansågs matcha Sverige. Exportrådet trodde på utbyte inom såväl varvs- och hamnindustri som trä- o pappersindustri, men framför allt räknade man med att svensk gruvindustri och dess maskiner passade i Nordkorea, ett land vars BNP-siffror antydde högst levnadsstandard i Asien, efter Japan.

    Året är 1975 när Sverige öppnar både sin ambassad och industrimässa i Nordkorea. ”Byggkranarna sträcker sina långa giraffhalsar mot Pyongyangs klara himmel. De nya höghusen leder tankarna än till Klara, än till Vällingby”, rapporterade Sveriges nya ambassadör, socialdemokraten Kaj Björk, hem till UD samma vår. Han är imponerad över växtkraften i Nordkorea, men noterar att landet nu har utropat sig självt till ”Paradiset”.

    Snart fanns inte bara ambassadören på plats, utan många svenskar, även höga företagschefer som på årsdagen av Sveriges erkännande av Nordkorea 3 april inviger industrimässan. I det läget hade Exportkreditnämnden ställt ut garantier för över två miljarder kronor i dagens penningvärde – Nordkorea väntas göra jättebeställningar.

    På Exportkreditnämnden, EKN, i Stockholm minns man än i dag känslan av att vara med om något stort, erövringen av en ny marknad. ”Nytt land och stora affärer. Vi hade ju ingen anledning att tro att något skulle hända”, berättar Anne Abrahamson, i dag vice generaldirektör, i boken Ambassaden i Paradiset.

    Även Erik Zachrison, då bara 30 år och Exportrådets projektledare för industriutställningen, minns att många kände entusiasm inför möjligheterna i Nordkorea.

    – Men väl på plats blev jag lite bekymrad, för inledningsvis fick Sverige tillträde till bara halva det mässområde som vi hade hyrt. En av paviljongerna användes fortfarande för förvaring av Kim Il Sung-statyer. Det var uppenbarligen ett nästan heligt material som man inte vågade flytta i tid.

    Sveriges jättesatsning i Pyongyang våren 1975 genomfördes enligt planerna, men blev en kommersiell katastrof. Nordkorea lade inte en enda ny order. Ett extra bottennapp var att flera svenska företagare blev utestängda från sin egen utställning under en av mässdagarna då nordkoreanerna enligt Ian Lines ägnade sig åt industrispionage.

    – När vi väl släpptes in på mässan igen, hade nordkoreanerna demonterat fordonen utan att sätta tillbaka inspektionsluckorna korrekt, berättar han.

    Hos de svenska exportjättarna hade Nordkorea bara beställt och beställt. Att landet inte betalade räkningar stod klart omedelbart efter industriutställningen. Erik Zachrison minns att han inte kunde åka hem, eftersom Nordkorea inte ens betalade för maskinerna som skulle bli kvar efter utställningen. Successivt vände sig allt fler av de svenska exportföretagen till Exportkreditnämnden – och fick betalt av svenska skattebetalare. Sveriges fordran på Nordkorea summeras än i dag med löpande ränta, senast 1 januari i år till hela 2 662 miljoner kronor, en exportskuld större än för något annat land.

    Det dröjde bara ett par månader innan ambassadören Erik Cornells rapporter från Pyongyang också började utstråla förtvivlan: ”Tjänstemän i ministerierna är ofta oanträffbara eftersom de befinner sig på ett bygge eller på ett risfält... ...Och på kvällen tillkommer två timmars obligatoriska hemstudier i ledarens ideologi. Frågan är hur länge denna rovdrift med människorna förblir möjligt”, rapporterar han i maj 1975.

    Året innan, då relationerna mellan Sverige och ”Paradiset” nått sin höjdpunkt, hade Nordkorea också utlovats en toppmodern järnmalmsgruva. Marcus ”Dodde” Wallenberg stod som ordförande för ett konsortium med bland andra Electro Invest, Asea, Morgårdshammar och det Bolidenägda Sala International. Med svenska skattebetalares hjälp skulle Sverige utveckla en fyndighet som japanerna hade exploaterat på 30- och 40-talen. Få vet i dag att ända till hösten 1981 levde en grupp svenskar nästan som fångar på ett litet hotell i byn Musan nära gränsen till Kina, för att försöka fullfölja avtalet om en effektiviserad gruva.

    Jag blev nyfiken på varför Nordkorea är skyldigt Sverige så enorma belopp, och varför vi har en ambassad i Pyongyang sedan längre tid än något annat västland.
    Lovisa Lamm Nordenskiöld.

    Lovisa Lamm Nordenskiöld menar att Sverige hade investerat så mycket i sin unika relation med Nordkorea att det fanns många som inte ville tappa ansiktet. Gruvprojektet fick rulla på med argumentet att det kunde bidra till att Nordkorea till sist betalade för sig. Sverige hade försatt sig själv i en utpressningsliknande situation, om man ville få sina miljarder tillbaka.

    ”Allt är grått här av allt stendamm från gruvan och inte ett träd växer i dalen… … Vi bor på ett så kallat hotell… På ena sidan går järnvägen till Kina, och på andra sidan rinner en smutsig flod”, skriver Kerstin Molitor som är fru till en av ingenjörerna i ett första brev hem till Sverige i januari 1979. Svenskarna som skickats till gruvan i Musan upptäcker snart att hotellpersonalen följer allt de har för sig, går igenom deras packning, snokar i deras låsta byrålådor och avlyssnar matsalen. När svenska ambassaden i Pyongyang hör talas om att Kerstin Molitor skriver dagbok får hon stränga förmaningar, bland annat att publicering måste undvikas – annars skadas ländernas relationer. Kerstin Molitor inför då täcknamnet ”Konrad” för Kim Il Sung och ”Tomten” för hotellchefen.

    Ett av många intermezzon under svensktiden i Musan blir att julbonader inte tillåts i samma rum som det obligatoriska porträttet av Kim Il Sung. Svenskarna blir så upprörda över nordkoreanernas syn på julpynt att de bojkottar Kim Il Sung-rummet. ”Ingen västerländsk kvinna har vid den här tiden, tidigt 80-tal, fått en liknande inblick i livet i en nordkoreansk by, långt bortom den kulissliknande huvudstaden”, skriver Lovisa Lamm Nordenskiöld.

    Boken ”Ambassaden i paradiset” ger ett exempel på att svenska myndigheter kunde tillrättavisa den som kritiserade handeln med Nordkorea. När Sven Olof Janson, chef för Halmstadföretaget Tylö Bastu, 1974 avslöjade för Expressen att nordkoreanska topptjänstemän skulle få svenska lyxbastur med inbyggd stereo, vilfåtöljer i ädelträ och automatisk vattenkastning, var hans avsikt att punktera en tidstypisk debatt om socialistisk rättvisa. Under ett besök i Halmstad hade nordkoreanerna nämligen berättat att lägre tjänstemän fick nöja sig med enkla bastuaggregat, medan höga tjänstemän fick lyxaggregat. Men när det nordkoreanska hyckleriet avslöjades, ska en ”officiell svensk exportinstitution” ha ringt och krävt en dementi av Sven Olof Janson – annars skulle Nordkorea stoppa handelsutbytet.

    1976 blev Nordkorea avslöjat för gemene man. I den borgerliga regeringen som då avlöste Socialdemokraterna, måste den nya utrikesministern Karin Söder hantera en plötslig skandal där nordkoreanska diplomater hade ertappats med att finansiera sin Stockholmsambassad genom att köra smuggelgods från Polen med diplomatpass. Nu förstod alla som ville att paradislandet var utblottat.

    En annan pikant händelse, framgrävd ur gamla tidningsklipp, är att Kim Il Sungs Nordkorea kostade på sig eskortflickor från Stockholm. Lovisa Lamm Nordenskiöld berättar i sin bok att ett par blondiner påträffades badande i poolen på svenska ambassaden i Pyongyang i samband med att de behövde visum för hemfärd genom Sovjet. Detta var på 1980-talet, då ambassaden enligt Lamm Nordenskiöld mest hade funktionen som svenska statens kronofogdepost. Då och då betalade Nordkorea något småbelopp, innan den totala betalningsinställelsen blev ett faktum 1989.

    Därefter skulle Sverige lägga ner ambassaden i Pyongyang. Beslutet var fattat men historien ville annorlunda. Ännu 2013, när den svensk–nordkoreanska diplomatin firar 40 år, finns ambassaden kvar, fast nu i rollen att också fungera som skyddsmakt för många västerländska länder, bland annat USA.

    Annons
    Annons
    X

    Det våras i Pyongyang. Året är 1975 och bilar från Volvo har börjat rulla på stadens enorma gator. Än i dag lär nordkoreanerna ha kvar bilarna från Göteborg.

    Foto: ERIK ZACHRISON Bild 1 av 5

    Exportrådet personal, bland andra den unge projektledaren Erik Zachrison, sändes ut i förväg för att anställa nordkoreaner. Här är den lilla gruppen som skötte Sveriges unika industriutställning.

    Foto: ERIK ZACHRISON Bild 2 av 5

    Kim Il Sung och kung Carl Gustaf, sida vid sida. Porträtten välkomnade besökarna till Sveriges industriutställning i Pyongyang 1975. Diktatorn jämte kungen var Sveriges sätt att visa en länk mellan länderna.

    Foto: ERIK ZACHRISON Bild 3 av 5

    Entreprenadmaskiner från Scania och Volvo hade månadsvis i förväg skickats med tåg och fartyg från Sverige. Nu erbjöds Nordkorea att köpa spjutspetsteknologi från det neutrala och så framgångsrika Sverige.

    Foto: ERIK ZACHRISON Bild 4 av 5

    När svenskarna kom till Pyongyang 1975 förundrades de över extremt breda och folktomma gator. Men rätt som det var kunde en musikparad dyka upp, som här en flickorkester.

    Foto: ERIK ZACHRISON Bild 5 av 5
    Annons
    X
    Annons
    X