”Ett nationellt institut mot dopning behövs”

På Friskis & Svettis sker slumpmässiga dopningstester.
På Friskis & Svettis sker slumpmässiga dopningstester. Foto: Lars Pehrson

Mer utbredd dopning bland gymbesökare och motionärer, gör att vi bör lyfta blickarna utanför elitidrottens ramar. Det är dags att på nytt aktualisera frågan om att skapa en fristående Nationell Antidopningsorganisation (NADO), skriver Saila Quicklund (M).

Under strecket
Publicerad

Saila Quicklund

Foto: Henrik Montgomery/TT
Annons

Problemet med dopning har idag växt utanför elitidrottandet, där runt 15 procent av all kosttillskott som säljs på nätet innehåller steroider. Att användningen av anabola steroider förekommer nu allt mer bland vanliga motionärer, gör dopingfrågan mer till ett folkhälsoproblem än bara ett idrottsproblem. Majoriteten av alla dopningsfall i Sverige upptäcks bland styrketränande motionärer. Trots det riktas bara runt 10 procent av alla 3 000 tester som genomförs i Sverige, mot denna grupp. En oroande trend är att nu även kvinnor börjar synas i statistiken. Det är dags att man inom antidopningsarbetet tar ett bredare grepp.

Det internationella antidopningsarbetet har i min mening, aldrig stått starkare än idag. Inom ramen för organisationen World Anti-Doping Agency (WADA) har världsantidopingkoden, World Anti-Doping Code (WADC) utvecklats, där de idrotter och länder som är anslutna till WADA, ska följa koden. Sedan OS i Aten 2004, måste varje deltagande nation skriva under koden för att få delta. Tillkomsten av WADC har lett till att man inom ramen för FN-organet UNESCO har enats kring en internationell dopingkonvention. Den nyligen bekräftade avstängningen av hela det ryska friidrottslandslaget sänder också en viktig signal att världsidrotten tar antidopningsarbetet på högsta allvar.

Annons
Annons
Annons