Annons

HunddagarnaEtt motgift mot all tillrättalagd prosa

Utöver sin stora litterära produktion var Hugo Claus även verksam som bildkonstnär.
Utöver sin stora litterära produktion var Hugo Claus även verksam som bildkonstnär. Foto: Sueddeutsche Zeitung

Klaustrofobin och erotiken var bärande teman i belgiske Hugo Claus romaner. Den episodiska ”Hunddagarna” uppvisar en ambivalens och disharmoni som går i klinch med vår tids stilmässiga pekpinnar, skriver Ulf Eriksson.

Publicerad

Det har gått elva år sedan en alzheimerdrabbad Hugo Claus (1929–2008) mottog dödshjälp. Innan dess nämndes han ofta som Nobelpriskandidat, men under det gångna decenniet har det varit rätt tyst om honom. Den nu försvenskade romanen av detta flamländska litterära kraftverk publicerades först år 1952. ”Hunddagarna” har översättaren Per Holmer kallat detta både hetsiga och handfast etsade synvinkelsplitter, ett montage av episoder vars samlande spelplats är staden Gent under några sensommardagar i Hundstjärnans tecken. Vad kan boken föra till vår litterära offentlighet? Jag återkommer till den frågan.

Claus produktivitet var vulkanisk. Han skrev över fyrtio pjäser. Hans samlade dikter spränger tusensidorsvallen. Några av hans många romaner tillhör den generationens mest betydande i Europa. Han utvecklade också ett bildkonstnärskap, efter att ha varit medlem av den expressionistiskt arbetande COBRA-gruppen under några år i början av femtiotalet, samt skrev filmmanus. Med mera.

Vy över floden Leie, Gent.

Foto: Gunter Kirsch /TT Bild 1 av 2
Bild 2 av 2
Annons
Annons
Annons
Annons