Annons
X
Annons
X

Ett misslyckande gör ingen advokat fattig

Advokaten Guy Lofalk har begärt 51 miljoner kronor för sitt misslyckade rekonstruktionsarbete för Saab. Trots allt vackert tal om etiska regler och hög moral är det som att många advokater inte klarar av någonting annat än att skicka fakturor för uppdrag de skött med vänster hand, om ens det. Det skriver Lars Ohlson, författare till boken Arvodkaterna.

Guy Lofalk.
Guy Lofalk. Foto: ADAM IHSE/SCANPIX

BRÄNNPUNKT | ADVOKATER

Det finns all anledning för riksdagen att tillsätta en ny lagberedning med uppgift att få bukt med advokatväsendets avarter såsom de ser ut idag.
Lars Ohlson

Många har både förvånats och förundrats över att advokaten Guy Lofalk begärt 51 miljoner kronor för sitt misslyckade rekonstruktionsarbete för Saab.

Men Guy Lofalk har en lång tradition att falla tillbaka på. Den som vänder sig till en svensk advokat kan i princip råka ut för vem och vad som helst, vilket också många gör.

Annons
X

Det enda som egentligen väcker förvåning i fallet Guy Lofalk, är att det är ett storföretag som fått betala hiskeliga summor för ett arbete som inte lett någonstans. Vanligtvis är det framför allt enskilda medborgare som brukar råka ut för detta. Och så har det alltid varit.

Redan 1708 klagade Svea hovrätt i ett brev till Riksrådet (ett kollegium bestående av kungen och ledande riksdagsledamöter) över ”den hop av oskickliga och otjänliga personer” som ”sig för advokater utgiva” och ”vilka ofta för en slem vinning förföra enfaldigt folk till oskäliga trätor och rättegångar”.

Problemet med advokater som mot höga arvoden misskötte sina uppdrag efter bästa förmåga accelererade efter hand, och nådde sin kulmen i slutet av 1800-talet. 1875 tillsatte Riksdagen en lagberedning som bland annat hade till uppgift att modernisera rättegångsväsendet. Beredningen skrev i ett utlåtande 1884 att ”det svenska sakförareväsendet erbjuder en verkligt sorglig anblick”, att landets domstolar ”mer än tillbörligt” var ”hemsökta av så kallade sakförare av underhaltig beskaffenhet i såväl moraliskt som juridiskt hänseende” och att folk i allmänhet inte kände till andra sakförare ”än de i bästa fall tvetydiga personer som med en betecknande benämning kallas brännvinsadvokater”.

Tre år senare, den 19 mars 1887, konstituerades Sveriges Advokatsamfund som i hög grad såg sig som en garant för att advokatyrket fortsättningsvis skulle utövas seriöst och professionellt. Men trots allt vackert tal, inte minst från Advokatsamfundets nuvarande generalsekreterare Anne Ramberg, om etiska regler och hög moral, är det som att många advokater inte klarar av någonting annat än att skicka fakturor för uppdrag de skött med vänster hand, om ens det.

I min bok Arvodkaterna berättar jag bland annat om en helsingborgsadvokat som tog 532 325 kronor av en redan halvt ruinerad barnmorska utan att åstadkomma mycket annat än att försena, fördröja och förhala hennes ärende, lämna in avgörande bevis för sent, sjukskriva sig för att slippa gå upp i en rättegång han inte var förberedd för, och slutligen påtvinga henne en förlikning som i princip gjorde henne rättslös. Jag berättar också om en Malmöadvokat som skickade sin klient att sjukskriva sig för att han, det vill säga advokaten, skulle få en rättegång inställd, varpå klienten lades in på sluten psykiatrisk avdelning. I många andra rättegångar tog den här advokaten för vana att över huvud taget inte dyka upp, vilket innebar att klienten fick sköta sin förhandling på egen hand. Advokaten har också inlåtit sig i affärer med sina klienter, vilket i ett fall resulterade i att klienten tvingades betala en halv miljon kronor till advokaten och dennes affärskompanjon för absolut ingenting. Och i åtta fall låg olika advokater så länge på sina ärenden att de hann bli preskriberade innan stämningsansökningarna lämnades in till domstolen, vilket dock inte hindrade advokaterna från att begära hundratusentals kronor i arvode.

Och vad kan då den klient göra som haft en advokat som misslyckats med i princip allting utom att få iväg sina många gånger fullständigt osannolika fakturor? I princip ingenting. Visserligen kan klienten anmäla advokaten till Advokatsamfundets disciplinnämnd, men det har klienten ingenting själv att vinna på.

Disciplinnämnden kan ge advokaten i fråga en reprimand i form av en erinran, en varning eller en varning med straffavgift på 50 000 kronor. Advokatsamfundet kan också besluta om uteslutning om advokaten brustit på ett synnerligen grovt sätt i sin yrkesutövning. Men för att en drabbad klient ska få tillbaka överfakturerat arvode eller ersättning för skada som advokaten har vållat, måste klienten i praktiken vända sig till en ny advokat och stämma sin tidigare advokat vid domstol, och vem är beredd att göra det?

Det finns all anledning för riksdagen att tillsätta en ny lagberedning med uppgift att få bukt med advokatväsendets avarter såsom de ser ut idag. Hos Advokatsamfundet tycks inget intresse för detta föreligga.

LARS OHLSON

författare till boken Arvodkaterna

Annons
Annons
X

Guy Lofalk.

Foto: ADAM IHSE/SCANPIX Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X